Som 14-åring fick hon plats som tjänsteflicka i en överklassfamilj.
Mormor älskade att läsa, men romanläsning var en lättsinnighet som inte var menad för fattiga flickor. Dom skulle enbart ägna sig åt arbete och lydigt tjäna sin husbonde.
En historia som hon berättade för mig från tiden som tjänsteflicka:
Herrskapet hade haft en stor fest. När den var över diskade hon, plockade undan och städade upp. Sedan väntade hon bara på att frun skulle komma ut i köket och ge henne tillstånd att gå och lägga sig. Under tiden plockade hon fram en bok och satte sig att läsa. Då kom frun in. Hon blev rasande över pigan som hade fräckheten att sitta och läsa en roman och skällde ut henne efter noter.
Detta bar mormor med sig resten av livet. Aldrig mer att hon kunde läsa utan att känna rysligt dåligt samvete.
Så småningom gifte hon sig och jag ska inte säga att hon hamnade ur askan i elden, men tillvaron som hårt arbetande småbrukarhustru, med en sjuklig make som var sängbunden i svår astma stora delar av året, var säkert inte lättare. Dessutom var morfar djupt religiös, på det gammalmodiga lutheranska viset, och strödde gärna omkring sig muntra visdomsord som: Om du skrattar på morgonen så kommer du att gråta innan kvällen. Att sitta och läsa romaner fanns bara inte. Den enda läsning som kunde rättfärdigas var ur bibeln och katekesen, annars fanns det alltid viktigare, nyttigare saker att göra.
Ironiskt nog var det ett handikapp som gav henne en viss frihet: Först när hon blev blind på gamla dagar kunde hon unna sig lyxen att läsa, fast då blev det talböcker.
Mormor visste sin plats. Skulle aldrig drömma om att kräva sina rättigheter eller ifrågasätta överheten.
Detta bär jag med mig. Kanske har tanken på min fogliga mormor gjort mig extra rebellisk? Som stand-in för hon som aldrig sa ifrån. Och tanken på tjänstefolk gör mig sick to the bones. På allvar.
