I am a poor freezingly cold soul


Tips från vän. Filt med ärmhål.
-Men det skulle väl vara nåt för dig, du som är så frusen?
Jag må vara frusen. Men lite självrespekt har jag fortfarande.
Och självbevarelsedrift. För jag vet nog hur det går. Det börjar lite lätt med mysfiltdress och slutar med att man inte längre bär något annat och blir sittande i soffan, täckt med chipssmulor, utrustad med griptång eftersom man blivit för lat för att resa sig... En ondskefull fälla, det är vad det är. Beware!

Hon har ett sätt att gå förbi ibland som om man inte fanns

Ibland önskar jag att jag kunde vara sådär cool, självklar och lite näpet quirky som flickorna i filmerna eller i en Jakob Hellmanlåt. I själva verkligheten är jag blyg, lättstressad och klumpig, snava och spilla är mer regel än undantag.
Som den där gången när jag hade en förstadejt med en kille. Vi hade stämt träff i stan och jag hade i förväg tänkt ut vilket intryck han skulle få av mig: sval, obekymrad, easy breezy, oh yeah.
Att planera vilket intryck man ska ge är ju bara det ett intyg på att man INTE är cool...
Jag tänkte alltså komma några minuter försent så att han skulle se mig på långt håll, gående med drömsk min, helt innesluten av musiken i min ipod. Och så skulle jag få syn på honom och bli lätt överraskad. Typ "Åh, javisst ja, jag är ju på väg till en dejt!". För jag är ju sådär förtjusande bohemiskt tankspridd att musiken bara tar överhand och leder tankarna elsewhere. (Det sista är åtminstone delvis sant, när det gäller att vara tankspridd och uppslukad av musik.)
Det sket sig så klart. Vi kom vi dit samtidigt, eftersom jag är helt oförmögen att gå långsamt. Jag sprang så gott som rakt på honom och slet i chocken hastigt ut lurarna ur öronen men missade att stoppa ner dom i fickan, så dom hängde och slängde efter mig som en svans. I och för sig aningens bättre än en svans av toapapper (det har också hänt) men inte särskilt coolt, nej. Ipoden glömde jag helt att stänga av, vilket jag upptäckte först när vi skildes ett par timmar senare och jag undrade vad det var som som brusade i fickan. Istället för att vara sådär mystiskt skön och lite sval hade jag pladdrat mig igenom dejten så gott som oavbrutet .
Det är jag i ett nötskal. O-cool är namnet.
Otroligt nog verkade han inte märka något eller bry sig om min nervösa klumpighet utan ville träffas igen. Det ville inte jag. Men det är en helt annan historia. Och jag har för länge sedan slutat försöka vara något jag inte är. Otroligt nog blir jag uppskattad och älskad ändå trots, eller kanske just därför, att jag bara är den jag är. Tänk om man fattat det när man var yngre...

Vem vill inte vara som Zooey?

This is England 2012. 4

Vad vi åt
England är ju inte precis berömt för sitt kök. Till stor förvåning för engelsmännen själva som inte för sitt liv kan förstå att inte alla älskar stabbiga puddingar och flottdrypande chips. Jag har lika svårt att förstå hur man kan servera vitlöksbröd till pizza. Jag menar bröd med massor av fett. Och så mer bröd? Med massor av fett...
Maten har dock blivit bättre med åren om jag ska vara rättvis. Och en sak som vi får tacka engelsmännen för är att dom skapat "indian food". Bästa måltiden var a pig out på en indisk restaurang. Vi åt poppadoms, två sorters naanbröd, tre side dishes, huvudrätt och en liten complimentary mintlikör som lämnades fram tillsammans med dom obligatoriska varma handdukarna. D kunde inte dricka öl resten av kvällen. Bara så ni fattar hur PROPPMÄTT han var.

Vad jag kommer sakna mest
Engelska crisps. Varför har vi så få smaker att välja på i Sverige? Som tex träkolsgrillad kyckling, skinka med senap eller Mango chutney. Dessutom gillar jag storleken på påsarna, precis lagom. Tyvärr är chips svåra att transportera hem, vi köpte två stora påsar med sex små inuti. Det var en hel del luft som tog upp väskutrymmet, men hellre det än att allt var i smulor. Har vi några chips kvar nu? The answer is no.

Vad D kommer sakna mest
Alltså jag älskar hotellfrukostar, oavsett. Men för D var det ren njutning med en riktig engelsk frukost. Som han har saknat "riktigt" bacon och "riktiga" korvar. 
Största missen
Sista måltiden intogs på Stanstead airport. Jag har alltid velat äta på en sån här sushi-restaurang med löpande band and it was delicious. Fast när vi ätit färdigt kom D på att vi inte ätit fish and chips en enda gång! Håhajaja. Det får stå högt på to-do-listan till nästa gång. I juli åker vi tillbaka. Längtar redan...