Hej, minns du mig? Jag var den snälla, tysta tjejen som satt långt fram i klassen.
Jag valde allmän matte i sjuan för matematik var inte min starka sida. Du var min lärare i nästan två år. Det var inte särskilt lyckat.
Att vara duktig på matematik betyder inte automatiskt att en är lämpad som lärare. Du var det sannerligen inte.
Det var inte ditt fel egentligen. Kanske var det någon välmenande själ som sa: Du är ju duktig på matte, kanske skulle du bli lärare?
Men det hjälper inte att vara bra på att ämne om du inte har de sociala färdigheterna. Att vara högstadielärare är som att leda en flock med vargar. De vädrar snabbt om ledaren inte är stark nog. Och hela ditt jag skrek att du var allt annat än stark. Sättet du talade, kroppsspråket. Hur du förflyttade dig i korridoren, smygande, sidledes, med ryggen mot väggen, som om du var rädd att bli angripen bakifrån. I skolmatsalen tog du upp tre platser för dina armbågar stack rakt ut, vasst och avvisande. Som ett skadeskjutet djur som bara ville få i sig födan så fort som möjligt utan att bli attackerad igen.
Vi var en rätt stor grupp från början. De flesta pojkarna hade uppenbara koncentrationsproblem, var bråkiga och ohörsamma. Flickorna var tystare och lugnare, på ytan i alla fall. Att säga att det var kaos på lektionerna är en underdrift. Det var som i Flugornas herre, eleverna tog över och härskade i anarki. Det var bara några få som försökte arbeta, resten bråkade och gapade.
Någon på skolan måste ha uppmärksammat kaoset. Pojkarna lyftes ut och flyttades till en annan grupp. Kvar var tjejerna. Om du trott att det skulle bli bättre nu måste du blivit djupt besviken. Det blev sju resor värre.
En populär tjej som hette Anna ledde förföljelserna. Det verkade som hon njöt av att plåga och förödmjuka dig, både fysiskt och psykiskt. Den meterlånga linjalen kunde läggas upp mellan två bänkrader och varje gång du skulle passera tvingades du att hoppa över den, som en lydig häst. En annan gång jagades du runt klassrummet med samma linjal i högsta hugg, du sprang och kved: Sluta nu.
Allt som du var och gjorde ifrågasattes ständigt. Varför heter du X i efternamn, låter inte det tjejigt? Din skäggstubb ser grön ut, varför det? Är det MÖGEL? Varför har du så fula byxor? Är du bög? För du ser ut som en bög. Du är bög va? Äckliga bögjävel!
En gång minns jag särskilt. Du blev mer upprörd än vanligt och skrek till oss: Nää, nu går jag och hämtar rektorn! och slängde igen dörren. Det tog faktiskt skruv. Alla satte sig på sina platser och var tystare. Ett tag. Ända till någon kikade ut och rapporterade kallsinnigt: Äh, han står och lipar i korridoren.
Jag själv deltog aldrig i mobbningen. Men jag gjorde ingenting åt det heller. Från början tog jag oerhört illa vid mig, mådde dåligt. På kvällarna grät jag ofta för jag tyckte så synd om dig. Det var som att se på när en hundvalp blir sparkad.
Jag kunde inte förstå mina kamrater, deras känslokyla och grymhet. Det verkade som jag var den enda som reagerade över huvud taget.
Med tiden blev även jag avtrubbad. Stängde av känslorna. Försökte jobba på egen hand. Men oväsendet och den ständiga oron i klassrummet gjorde det svårt. Kändes meningslöst. Jag minns din även du min Brutus-blick när du sa: Ska du inte göra uppgifterna? och jag ryckte på axlarna: Orkar inte... Inför onsdagslektionerna brukade jag gå och köpa senaste numret av en poptidning så jag hade något att sysselsätta mig med.
En dag var du borta från skolan och vi fick en ny lärare. Vi såg dig aldrig mer igen. Det gick rykten om att du fått ett nervöst sammanbrott. Att du tagit livet av dig. Någon sa att du blivit avskedad för att du blivit kär i och skrivit kärleksbrev till Anna, din värsta förföljare. Jag vet inte vad som var sant. Om du verkligen gjorde så var du ännu konstigare än jag trodde. Hon var 15, du kanske 30. Hon var fruktansvärt grym mot dig. Men också din elev. Så olämpligt på så många sätt. Men kanske var det en utstuderad lögn från henne?
Jag har haft dåligt samvete i många år. Att jag inte ingrep. Inte sa något. Inte pratade med en annan vuxen. Men jag var bara ett barn. Och rädd att flocken skulle vända sig mot mig.
Du hade förstås eget ansvar. Men jag kan tänka mig att hade det varit idag kanske du haft en diagnos, Aspergers eller något liknande?
De andra lärarna märkte säkert att du hade det svårt. Men så vitt jag förstod var det aldrig någon som stöttade eller försvarade dig? Jag vet att några skrattade bakom din rygg. Jag tror att de föraktade svaghet. De och rektorn bär ändå på det största ansvaret.
Jag undrar hur du har det idag och om du lever? Jag hoppas du har lyckats komma över det här och gått vidare. Att du hittat ett jobb som passar dig bättre. Och att du förlåter mig och mina klasskamrater för att vi gjorde ditt liv till ett helvete. Jag har för länge sen förlåtit dig för att du var en kass lärare.
