Sommarmord

Minns ni kvällstidningsrubrikerna om "sommarmord" på 60-90-talet?
Varje sommar var det minst en ung kvinna som miste livet för att hon hade kort klänning, var ute sent på natten eller bara råkade vistas utomhus. Just att det kallades sommarmord antydde att det var naturens gång, en tragisk men oundviklig följd av att män inte kan tygla sina lustar när kvinnor går omkring lättklädda .
Inget man kan göra något åt, bara sånt som händer. Sommarvärme = ond bråd kvinnodöd.
Stanna helst inne om du vill vara helt säker för manligt beteende går inte att ändra på.
 
När folk idag pratar om våldtäkter och sexuella trakasserier som om det var ett nytt fenomen, hittills okänt i "vår svenska kultur" är det många kvinnor som varit med ett tag som förvånat utbrister: WHAT?
Precis som det inte alltid funnits tafsare, våldtäktsmän och blottare? Det fanns nästan inga invandrare i staden där jag växte upp, men gott om killar som hette Anders, Magnus och Peter som hade väldigt svårt att hålla fingrarna i styr när de fått i sig några glas och inte heller drog sig för att tvinga till sig sex.
 
Det går inte att skylla på andra kulturer eller säga att våldäktsmän är monster. Inte alla män är våldtäktsmän, men alla våldtäktsmän är män. Och så länge män blir mer upprörda över att vi pratar om mäns våld mot kvinnor än det faktum att män faktiskt begår våld mot kvinnor kommer vi ingenstans.

Life could have been very different but then, something changed


Gillar artikeln i senaste Illustrerad Vetenskap. För så här är det, människans historia har genom årtusendena gått alla möjliga kringelikrokar för att vi skulle hamna precis där vi är i dag. Allt startade i Afrika, och sen har det vandrats och flyttats av och an. De flesta av våra förfäder kom ju till exempel hit när inlandsisen försvann.
Och det är viktigt att minnas när rasister gapar om massinvandring och rasblandning. Tack vare att homo sapiens träffade neanderthalare och blandade gener med dem blev det som så småningom skulle bli den moderna människans immunförsvar mer motståndskraftigt och man överlevde flytten från Afrika till Asien och Europa.
Varför stanna upp utvecklingen vid ett visst skede och säga: Nej, nu är det bra. Nu ska det vara precis så här i tid och evighet, amen.
Ska vi göra som Amish-folket som lever som man gjorde för cirka hundra år sedan, allt som hänt i utvecklingen efter det (elektricitet, bilar, datorer etc) är av ondo och bör undvikas? Nu är jag själv inte troende, men varför skulle gud ge oss förmågan att tänka ut nya lösningar och lust att utforska omvärlden, bara för att sedan förbjuda oss att använda det praktiskt?
Vissa vill gärna att det fortfarande ska vara som på 50-talet och har svårt att förstå att nu för tiden är det få kvinnor som nöjer sig med att ägna hela sitt liv med att passa upp på sin familj. Att det finns andra familjeformer än mamma-pappa-barn.
Andra vill frysa språket och vill inte acceptera att det tillkommer nya ord (som till exempel omdebatterade hen). Men vad är det som säger att vi alltid måste prata precis som man gjorde på 60-talet?
Människan utvecklas, det ligger i vår natur. Att vara nyfiken, utforska världen, hitta på nya saker som underlättar tillvaron. Det kan inte vara meningen att vi bara ska sitta på rumpan och betrakta det vi åstadkommit, utan istället se oss omkring: Vad kan vi göra bättre? Hur ser det ut på andra sidan staketet? Hur gör dom där borta?
Vem vet vart vi är på väg? Men på väg är vi, hela tiden. Kanske kommer Europas befolkning vara kaffefärgad om 1000 år som rasisterna befarar. Kanske inte. I vilket fall som helst, spelar det någon som helst roll vilken färg vi har?

There were times when I could have "murdered" her...

Men allvarligt, vad är det för fel på vissa kvinnor?
Tänker på norske massmördaren (vars namn inte förtjänar att upprepas) som tydligen får massor av kärleksbrev i fängelset. Likaså andra charmtroll som Josef Fritzl, Juha Valjakkala, Helge Fossmo och aset som torterade och dödade sin sambos son.
En sak är det väl om man råkat förälska sig i någon med ett kriminellt förflutet. En man som mördat, våldtagit, misshandlat eller torterat skulle åtminstone få mig att dra öronen åt mig och lägga benen på ryggen. Men kärleken är blind sägs det. Däremot är det obegripligt om man aktivt söker upp upp, låt oss säga en pingstpastor som blivit änkling, inte en utan två gånger under högst suspekta omständigheter och tycker att Jamen här har vi vi mannen i mitt liv. Honom vill jag ha! En man som sitter fängslad för att misshandlat en funktionshindrad pojke till döds? Honom vill jag ta hem och presentera för mina barn.
Kom igen hörni. Tror ni inte att ni förtjänar bättre än så?


Prince charming?

Svärmorsdröm?

Ett riktigt kap!