Jag och D möttes online. -Fast det var inte på en dejtingsajt! skyndar vi oss alltid att tillägga.
Vi träffades på en musikcommunity, det var vår gemensamma musiksmak som gjorde att vi började prata med varann, blev vänner och så småningom träffades på riktigt.
Inte för att det är skamligt att dejta på internet, alla sätt är bra utom dom dåliga.
Jag har själv testat det för ett par år sedan. Men kom fram till att det nog inte var för mig.
Visst, jag träffade flera trevliga, helt normala män. Några blev mina vänner.
Men det övergripande intrycket var ändå att dejtingvärlden är full av desperata gamla gubbar, sorgliga okyssta ungkarlar på landsbygden och äckliga pervon...
Efter att blivit överöst med ovälkomna inviter testade jag ett kort tag en helt anonym profil. Inget foto, varken ålder, intressen eller några personliga detaljer. Bara kvinna, Göteborg. Fick mitt första svar redan efter ett par minuter. "Hej! Du verkar vara en trevlig kvinna!"
Baserat på vad? Att jag är kvinna?? Vilket ju inte heller behöver vara en absolut sanning på nätet... My god. Har dom ingen urskillningsförmåga? Hur desperata är dom? Tyvärr ställer dom inte några större krav på sig själva heller. Men hur man presenterar sig är faktiskt viktigt. Att ligga och sova på soffan på fotot, med presentationen "Skriv en rad om du vill veta mera" är inte direkt nån brudmagnet... Intrycket blir att han är en lat jävel som inte bryr sig om att anstränga sig för att göra ett gott intryck - ens innan relationen startat. Signaturer som "Raggar-Rogge" och "Mr Kinky" lockar inte heller till att inleda någon bekantskap. Och jag önskar att jag hade samma goda självförtroende som alla dessa gamla farbröder som inbillar sig att en 20-30 år yngre kvinna skulle vara intresserad av dom. Nej tack, att passa gammelfarfar resten av hans liv var inte vad jag hade tänkt mig i första hand.
Jag fick flera gånger höra att jag var "för kräsen". En försmådd friare förutspådde min framtid som ensam crazy catlady. Tydligen ska man som kvinna vara glad och tacksam att man blir utvald. Om jag inte känner något tillbaka måste det ju vara mig det är fel på!
-Att hitta en karl är inga problem. Det är ju bara att gå in på Ica och hämta en. Om man inte har några krav, sa (självvalda) singelväninnan en gång.
Sant. Hitta en man är lätt som en plätt. Hitta kärleken är betydligt svårare. Jag hade tur, jag vet.
