Förklarar för J varför jag kunnat sova hela vintern med öppet sovrumsfönster: -You see, D is so hot, he´s like a big... öh... kakelugn! Vänder mig till D: -Or what do you call them in english? -I don´t know, all I heard was big cock! svarar D glatt. Ty engelska hjärnor är tämligen enkelspåriga. Kakelugn, eller Swedish fireplace. Or just a big cock. Whatever.
Livet är fullt av kompromisser, right? Man kan inte få sin vilja fram jämt, om man nu inte lever ensam förstås. Även om jag och D är superkompatbibla rent musikmässigt (enligt Last-fm) har vi inte alltid samma åsikter. Jag tycker t.ex att vi bor utmärkt som vi gör just numen förr eller senare måste vi flytta pga utrymme etc. Jag vill alltså helst stanna kvar i centrala stan medan han vill bo naturskönt med utsikt över skog och sjö och helst inga grannar i närheten. Svårt att kompromissa där... Vi har också svårt att enas om vilken soffa vi ska köpa. Jag vill ha en mjuk, djup soffa i tyg med massor av kuddar. D vill ha en hård svart lädersoffa. Ryyys. Så jag föreslog att vi får bestämma var sin sak, i sann demokratisk anda. En bestämmer var vi ska bo, within reason förstås, och den andra får bestämma soffa. Frågan är förstås, kan jag stå ut med att leva in the middle of nowhere och tvingas ta bil vart jag än ska? Men med fin utsikt och skön soffa. Eller betala priset för att bo bekvämt i stan och stå ut med en skitful soffa? (Det lutar starkt mot att jag överger rätten att välja soffa...)
Kikade på Svenska miljonärer häromdagen. Med tanke på alla dokusåpor som utspelar sig i den sk white trash-världen, som Ullared, Färjan och Böda camping, där tv-producenterna med illa dolt förakt granskar "underklassens" vanor är det nästan uppfriskande när man gör detsamma med de nyrika. Och likheten är slående. Även här får man bevittna en orgie i vulgäritet, dumhet, överdrivet konsumerande av onödig skit, och ytlighet. Och en skriande avsaknad av god smak, vett och kultur. Det blir så uppenbart att pengar varken kan köpa klass eller intelligens. Här har vi människor som lever efter mottot More is more och spenderar pengar på löjligt dyra saker bara för att visa hur rika de är. Mannen på övre bilden skryter om att det bara funnits en till som ägt en likadan förgylld soffgrupp, Saddam Hussein. Jomen det var ju också en förebild... Eventuell kritik skyller de på den "kungliga svenska avundsjukan". -Det är helt ok att prata om att man får socialbidrag eller arbetslöhetskassa, nej jag går hemma och barnen är sjuka så jag är hemma några dagar nu... Det är ju skattebetalarna som betalar det. Men det är inte ok att säga att jag tjänat massa pengar i Schweiz med hårt jobb, säger en av miljonärerna som naturligtvis aldrig legat skattebetalarna till last, oh nej. Man undrar ju stilla hur mycket skatt hon själv betalar i Sverige? Men nej, jag är faktiskt inte avundsjuk. Visserligen skulle jag inte tacka nej till att vara ekonomiskt oberoende. Men deras smaklösa lyxfrossande livsstil äcklar mig.
Fast det klart, har man riktigt mycket pengar kan man t.ex spela in en egen video, trots avsaknad av talang, musikalitet och allmänbildning. (Anders, "om sanningen ska fram" har sossarna inte suttit vid makten sedan 2006, nu är det ett helt annat rövarband. Men det kanske du har missat?)
