I like driving in my car, I'm satisfied I've got this far

När jag var barn var pappa före sin tid på många sätt. Det är lätt att glömma bort det nu när han är gammal och lite vresig och vägrar datorer och internet. Men så var det. Han var tex pappaledig ett halvår när vi flyttat för att mamma fått nytt jobb. Det här var på 60-talet när det var extremt ovanligt att pappor var hemma med barnen. Han var också miljömedveten långt före de flesta. Det yttrade sig bla i att mina föräldrar varken hade bil eller körkort och jag växte upp i det enda billösa hushållet i ett borgerligt villaområde i en liten inskränkt småstad. Gissa om grannarna tyckte vi var knepiga? Men för mig var det normalt och jag funderade inte så mycket på det. Det var helt enkelt inget problem, det fanns ju cykel, buss och tåg. Pappa propagerade gärna mot bilsamhället. Han berättade för mig om bilisterna som var så lata att de inte ens orkade gå femti meter och beskrev hur deras ben förtvinade för att de aldrig använde dem. Ibland tittade jag på bilarna som susade förbi och försökte föreställa mig förarnas sparristunna ben. Det slog mig inte då att alla andra i omgivningen hade bil OCH normaltjocka ben...
Hursomhelst, förmodligen på grund av min bilfria uppväxt blev det inte av att ta körkort när jag var 18. Faktiskt tog jag det först för tre år sedan, kraftigt uppmuntrad och mutad av min före detta sambo. Och först i sommar köpte jag en bil. Med ekonomisk hjälp av ingen mindre än pappa, den gamla bilhataren. När fan blir gammal blir han religiös... Och att ha bil är faktiskt en enorm frihet, det måste jag erkänna. Nu måste jag bara samla mod att köra regelbundet, jag är inte bara van att gå och cykla överallt jag är också minst sagt ringrostig med så lite körerfarenhet. Förmodligen är det lika bra att jag blev med bil först i mogen ålder, jag har en tendens att köra alldeles för fort och hade antagligen kört ihjäl mig tidigare. Och om ni skulle möta mig på vägen och tycka att jag kör som en kratta eller en biltjuv, döm mig inte så hårt. Jag är bilhatarens dotter som sent i livet blev en fartdåre.
Pappa och jag. A while ago.

...och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå

Mamma berättar om hur hon och pappa träffades för mer än 50 år sedan.
-Jag skulle åka på semester till Italien med min väninna Gullan, och så blev hon plötsligt sjuk men jag bestämde mig för att åka ensam. Och tur var väl det för där träffade jag honom (kärvänlig nick åt pappas håll), hade jag åkt med Gullan hade hon aldrig tillåtit att jag umgicks med en karl, hon var så konservativ. Och jag har fått den bästa mannen i världen!
Visst är det fint med livslång kärlek. Att träffas unga, få barn och bli gamla tillsammans. Det är få förunnat. Jag fick det inte. Jag valde fel, inte en men två gånger. Därför sved det lite i hjärtat efter en släktsammankomst där jag träffat kusiner för första gången på länge och pappa sa: Alla tösera har samma män fortfarande men du är inne på din tredje, undrar vad dom tänker om dig? Det var inte illa menat, jag vet, och jag låtsades som om inget men blev ledsen innerst inne.
Nu tror jag inte att alla dömer. Men vissa. En före detta arbetskamrat utropade förvånat när jag berättade att jag separerat från nummer 2 och nu var sambo med D: Ojsan! Dig får man snart läsa om i Se och Hör! Andra verkar tycka synd om mig, jag är misslyckad, jag kan inte hålla ihop ett förhållande. Men jag tänker faktiskt inte skämmas. Jag känner många självbelåtna kvinnor som verkar vara stolta över att de levt med samma man hela livet, fastän de inte längre pratar med varandra på riktigt, snarare förbi varandra. Det finns ingen glöd, ingen glädje, ingen passion, de ser varandra som en gammal ful men bekväm möbel, som de tar för givet alltid ska finnas. Jag har haft tre långvariga förhållanden sedan jag fyllde 19 så det är ju inte så att jag bytt varannat år. Och i varje förhållande har jag lärt mig något nytt om mig själv, utvecklats, vuxit, fått erfarenheter, nya vänner, släktingar, upplevelser. Och fått inte bara smällar utan också mycket kärlek. Skulle jag bytt ut allt det där om jag haft turen att träffa Mr Right när jag var 19? Kanske. Möjligen. I wish. Å andra sidan var min Mr Right bara 13 då så det var nog lika bra att vi träffades senare i livet...
Min mamma (som hade tur i kärlek) och jag.

I'm writing this to say in a gentle way: thank you - but no

Gick på promenad runt sjön idag. På träden satt lappar efter en bröllops-tipspromenad, med frågor som: I vilken stad förlovade sig Ola-Sixten och Kajsa-Berta (obs fingerade namn) och Vad heter brudgummens mor? På senare frågan föreslog D att vi skulle skriva dit Fat Slag som svarsalternativ... Men seriöst, jag förundras lite av den oerhörda självupptagenheten att ägna en hel tipspromenad åt sig själv. Det kan ju förstås vara en vän eller anhörig som ordnat underhållningen och brudparet är oskyldiga till det tilltaget, fair enough. Men fortfarande galet trist underhållning. Vem vill veta var brudparet tillbringade sin första dejt eller vad brudgummens ingifta morbror heter i andranamn? (Så är jag inte mycket för lekar på vuxenfest heller, kalla mig tråkig, I don´t care.)
Överhuvud taget förstår jag inte hela den där Bridezilla-grejen. Har aldrig någonsin drömt om vit långklänning med tillhörande slöja, kyrkbröllop (aldrig i helvete) eller att vara "prinsessa för en dag" (uääck). Lägg därtill att jag HATAR högljudda möhippor/svensexor på stan (Titta på oss, vi har klätt ut vår kompis i jättecrazy kläder och drar runt hen på stan på mesta möjliga förödmjukande sättet, ÄR VI INTE JÄTTEROLIGA?) och absolut inte förstår hur man kan slänga bort 100.000-tals kronor på en enda fest. När jag gifter mig för andra gången kommer det bli en enkel tillställning för att fira att TVÅ personer gift sig för att de älskar varandra och jag har inga som helst planer på att stå i centrum och spela diva. Men det kanske bara är jag...?