Ibland önskar jag att jag kunde vara sådär cool, självklar och lite näpet quirky som flickorna i filmerna eller i en Jakob Hellmanlåt. I själva verkligheten är jag blyg, lättstressad och klumpig, snava och spilla är mer regel än undantag.
Som den där gången när jag hade en förstadejt med en kille. Vi hade stämt träff i stan och jag hade i förväg tänkt ut vilket intryck han skulle få av mig: sval, obekymrad, easy breezy, oh yeah.
Att planera vilket intryck man ska ge är ju bara det ett intyg på att man INTE är cool...
Jag tänkte alltså komma några minuter försent så att han skulle se mig på långt håll, gående med drömsk min, helt innesluten av musiken i min ipod. Och så skulle jag få syn på honom och bli lätt överraskad. Typ "Åh, javisst ja, jag är ju på väg till en dejt!". För jag är ju sådär förtjusande bohemiskt tankspridd att musiken bara tar överhand och leder tankarna elsewhere. (Det sista är åtminstone delvis sant, när det gäller att vara tankspridd och uppslukad av musik.)
Det sket sig så klart. Vi kom vi dit samtidigt, eftersom jag är helt oförmögen att gå långsamt. Jag sprang så gott som rakt på honom och slet i chocken hastigt ut lurarna ur öronen men missade att stoppa ner dom i fickan, så dom hängde och slängde efter mig som en svans. I och för sig aningens bättre än en svans av toapapper (det har också hänt) men inte särskilt coolt, nej. Ipoden glömde jag helt att stänga av, vilket jag upptäckte först när vi skildes ett par timmar senare och jag undrade vad det var som som brusade i fickan. Istället för att vara sådär mystiskt skön och lite sval hade jag pladdrat mig igenom dejten så gott som oavbrutet .
Det är jag i ett nötskal. O-cool är namnet.
Otroligt nog verkade han inte märka något eller bry sig om min nervösa klumpighet utan ville träffas igen. Det ville inte jag. Men det är en helt annan historia. Och jag har för länge sedan slutat försöka vara något jag inte är. Otroligt nog blir jag uppskattad och älskad ändå trots, eller kanske just därför, att jag bara är den jag är. Tänk om man fattat det när man var yngre...
Vem vill inte vara som Zooey?
