Jag kan nästan inte finna ord för hur mycket jag älskar Lena Dunham i Girls, en serie som många jämfört med Sex and the city. Men förutom att den handlar om fyra tjejkompisar i New York, och att det är välskrivet och roligt har de inte så många fler beröringspunkter. Girls är oglamoröst, svart, tragiskt, smart, rått, närgånget, levande och känns vädigt äkta. Tjejerna är inte übersnygga klädhängare med perfekt hår och makeup. Huvudpersonen, Hannah, som spelas av seriens skapare, är rentav alldaglig och lite tjock. Och det underbara är att hennes övervikt är inte en issue, det nämns nästan inte över huvud taget. Hon lyckas ta sig genom tillvaron ändå, utan att ständigt prata om bantning och "ser min rumpa stor ut i den här?" vilket känns oerhört befriande. Det är synd att vi är så svältfödda att se "normala" tjejer i tv, att man överhuvud taget känner behovet att nämna det. Kan bara hoppas att Girls framgångar inspirerar till mer mångfald i film- och tv-branschen.
Och för första gången sedan jag var 12 får jag lite lust att leka med klippdockor...