Hand in glove

Living with a miserable englishman. Kapitel 122.

D är som bekant ALDRIG sjuk. Däremot har han känt sig lite under vädret på sistone.
När jag frågade honom hur han mådde i dag så sa han:
-No I´m alright. Just don´t feel brilliant.
-Ok, men kan inte du berätta om du någon gång känner dig brilliant, jag skulle hemskt gärna vilja veta om det då. But that´s not going to happen is it?
-No, of course not. That´s never going to happen.

Det lilla ordet hen är tydligen väldigt kontroversiellt. Jag kan inte förstå hur ett extra pronomen kan röra upp så mycket känslor. Varför bli så arg? Varför inte se hen som ett berikande av vårt språk hellre än att oroa sig för att förlora något?
Såg en intervju med Carolina Gynning där hon sa att hon blir så provocerad av debatten om hen och att hon ser framför sig ett könlöst samhälle där människor går omkring som robotar, utan färg. (Öh, för färg är bara tillåtet för det kvinnliga könet?) "Varför kan inte vi kvinnor bara få vara kvinna, jag älskar att vara kvinna!"

Ok, men så här är det. Det är ingen som sagt att vi inte längre får vara hon eller han. Jag är en hon och är glad och nöjd med det. Jag lever med en han som inte har någon önskan att vara något annat än en han. Men vi känner oss heller inte det minsta hotade av dem som av olika anledningar vill kalla sig hen.
Och Carolina, jag lovar att ingen vill ta ifrån dig rätten att klä dig i rosa och högklackat eller hur du nu vill visa upp din kvinnlighet. Men vi kan ju vara lite mer fördragsamma mot de som inte vill följa normen? I första hand är vi väl individer som inte nödvändigtvis måste vandra i samma fotspår som alla andra? Och varför pressa in våra barn i en färdig mall? Kan vi inte låta dem utvecklas fritt och bli den person de själva vill vara, inte den samhället förväntar sig pga deras kön?

Vill man inte måste man ju inte heller använda hen. Jag själv är fortfarande ovan och har bara använt det vid några tillfällen, so far. Och funnit det praktiskt och bra. T.ex i de fall där man faktiskt inte vet könet, i stället för det mer otympliga han/hon eller den personen. Eller när man inte vill peka ut någon, t.ex den enda killen. I vissa sammanhang spelar ju könet heller ingen roll. Men som sagt, det är alldeles valfritt om man vill använda det eller inte.

Riktigt jävla tröttsamt är argumentet som ständigt kommer upp: Hen betyder höna på engelska.
No shit? Ska det vara ett kriterium på ords lämplighet eller inte har jag här en lista på ord och namn som omgående bör strykas ur svenska spåket:
Barn. Damp. Damp-barn. And. Fart. Bra. Prick. Slut. Fack. Kant. Bad. Gun.
Vissa av dem kan jag personligen intyga att engelsmän finner mycket mer skrattretande än hen.

Glad påsk!

Det här är Britt Ekland, 69 år. En gång i tiden var hon känd som en jättevacker, blond svenska som blev Bond-brud och gifte sig med Peter Sellers. Tiden går, för Britt som för alla andra. Hon har dock gjort misstaget att försöka operera sig till evig skönhet och ungdom. Det går inte. Det blir bara weird.
Nu vill jag absolut inte håna Britt, till viss del förstår jag henne. Har man byggt hela sitt liv på utseendet är det ju inte konstigt om man försöker klamra sig fast vid det så länge man kan. Hon gör bara vad hon känner hon måste göra i den värld hon lever i.

Det här är Gunn Wållgren, då 69 år. Gunn var en stor svensk skådespelerska och hade många roller på film och teater. Hon var inte ansedd som någon skönhet som ung och fick ofta rollen som "fallen flicka". Det gjorde inget för hon förlitade sig på sin begåvning och intelligens. Hon hade dessutom turen att leva i ett land och en tid där det var ok att åldras naturligt. Och se vilket känsligt, uttrycksfullt och vackert ansikte hon hade, helt utan ingrepp.

Idag är det ännu värre plastikhets. Man kan ju undra hur detta 21-åriga sönderopererade flickebarn kommer att se ut när hon är 69?
(Förresten, vem har bestämt modet med anknäbb och orange ansiktsfärg? Jag har inte träffat någon som tycker det är fint.)