Hand in glove -

Träffar en bekant på stan som jag inte sett på flera år. Hon och hennes man är landsmän och vänner med min kurdiska exsambo. Ingen av oss har väl varit särskilt angelägen att hålla kontakten efter separationen, vi lever helt olika liv där hennes enbart kretsar kring hem och familj. Dessutom hade jag alltid känslan av att de endast accepterade mig motvilligt för mitt ex skull och att de egentligen ogillade "blandförhållanden". Jag har också känslan av att man allmänt antog att separationen var mitt "fel".
Nu stöter jag på henne i en affär och stannar pliktskyldigast och pratar en stund. Hon berättar om sin familj, om förestående giftermål och barnbarnsfödslar. Jag lyssnar, ler och gratulerar.
-Har din dotter gift sig än? frågar hon.
-Öh... nä, svarar jag lite häpet. (J har ännu inte fyllt 22 och tanken på giftermål har inte ens slagit mig.)
-Din son då? Har han gift sig?
-Nä, inte han heller. Svenskar brukar inte vilja gifta sig så tidigt.
Hon låter sig inte övertygas om att jag tycker det är ok med ogifta barn utan skakar på huvudet och suckar medlidsamt.
-Du har blivit tjockare, säger hon sen och ler glatt.
-Ok...? svarar jag, återigen häpen. Visst har jag gått upp några kilon sedan sist, det är jag smärtsamt medveten om. Men hon kanske menar att det klär mig? Nejdå, nu vrider hon om kniven ett varv till:
-Du var så smal förut, jättefin. Men nu har du blivit tjockare.
-Jaha, tack... säger jag och fortsätter sedan: Jamen ha det så bra, hejdå! och går hem och känner mig sårad, ledsen och misslyckad, fånigt nog. Det blir inget shoppande den dagen.
Jag borde svarat: Jamen du är ju lika ful som vanligt!
Men så säger man naturligtvis inte. Heller.