Har varit sjuk några dagar. Legat i sängen med laptop och iPad och kollat på skit-tv.
I Ensam mamma såg jag hon som redan i trailern berättade att hon ville ha "en riktig KARL" anordna en liten tävling för att skilja agnarna från vetet, eller KARLARNA från... öh jag vet inte? (Vad är en man om han inte är en riktig KARL? En okarl? En snopplös freak? Eller - gud förbjude i den heteronormativa dokusåpavärlden - en hen?)
Tävlingen gick ut på att en barack rökfylldes och sen skulle KARLARNA ta sig in där och dra ut mamman som låg på golvet. Efter att blivit utsläpad som en potatissäck ett antal gånger slickade sig mamman belåtet om läpparna och förklarade att det kändes bra att bli RÄDDAD. Jag kan tänka mig ett hundratal mer trevliga och meningsfulla saker man skulle kunna ägna sig åt om man nu verkligen vill lära känna någon som eventuellt ska bli ens partner och styvförälder till barnen. Det finns också egenskaper hos en partner jag uppskattar mer än förmågan att snabbt kunna släpa ut sin hona i håret ur brinnande grotta. Men det kanske bara är jag som inte känner behovet av att vara näpet hjälplös och beskyddad av stor stark KARL? Och som kan gå själv?
Sedan led jag mig igenom nästan ett helt avsnitt av Färjan och kände åter den totala alienationen från majoriteten av svenska folket (?) som verkar bestå av medelålders blonderade kvinnor som kallar sig Pantertanter när de raggar, bonnläppar som sjunger Köppäbavisan på karaoke i hopp om uppmärksamhet från det täcka könet och andra äckliga, hjärndöda fylltrattar som inte borde få föröka sig över huvud taget. Allt ackompanjerat av ihållande taktfast, vidrig dansbandsmusik.
I kväll är det Playa del Sol och Hollywoodfruar. Det är alldeles tillräckligt för att kliva upp från sängen och gå till jobbet, feber eller inte