You have killed me

Dave och jag pratar om huruvida vi skulle vilja vara facebookvänner med våra ex.
 
-Enda anledningen jag kan tänka mig vara vän med Paula (hans ex) är om både du och Chris (hennes nya man) var döda.
-Eh... what? Hur menar du nu?
-Jag vet inte. Det skulle kännas mer ok? Vi är båda änklingar då liksom... vi kanske kan stötta varandra.
-Stötta varandra eller stöta på varandra?
-God no, jag skulle aldrig gå tillbaka till henne.
-Men varför kan ni inte vara vänner ändå, utan att Chris och jag måste dö? Ingen av oss är ju svartsjuk?
-Nej men nu vill jag ju inte vara vän med henne alls. Men det skulle kännas mindre konstigt då.
-Jaha. Men vi säger att jag och Chris dör då. Och du och Paula blir facebookvänner.
-Ja, kanske det.
 -Så gifter hon om sig. Deletar du henne då?
-Nej.
-Och sen träffar du en ny partner. Fortfarande vänner?
.Ja, det tror jag.
-Jaha. Så med dom nya, det går bra? Inga problem? Men jag och Chris, oh no! "We have to kill them off first!" Vad har vi gjort för ont att vi måste DÖ?
-Ja, när du säger det på det sättet låter det kanske lite dumt.
-You think?

Damned if you do and damned if you don´t

SD-logik

Innan valet 2014: Asså det är lyxflyktingarna vi inte vill ha hit. Självklart ska vi hjälpa folk som flyr från krig.
Idag: Vi kan inte vara hela världens socialbyrå. Och varför stannar dom inte kvar och slåss i stället?

Å ena sidan: Varför kommer inga kvinnor och barn? Fega män som smiter och låter sin familj stanna kvar i kriget.
A andra sidan (när flyktingbarn drunknar i havet): Varför utsätter dom sina barn för fara? Så ansvarslöst, dom får faktiskt skylla sig själva!

Å ena sidan: Dom får väl anpassa sig till vår mat och våra traditioner när dom kommer hit.
Å andra sidan: Nu klär dom ut sig till Lucia! Dom spottar på våra gamla fina traditioner!

And so on...