Citat myself. Jo, för jag har upptäckt ännu en skillnad mellan svenskar och engelsmän:
Vårt förhållande till naturens fria gåvor.
Jag och D är ofta ute på långa skogspromenader, fast med lite olika agendor.
Jag ser mig själv som en typisk stadstjej. Men sätt mig i skogen och samlaren och naturmuppen inom mig kommer fram och börjar genast spana efter blommor, bär och svampar. Rätt som det är försvinner jag in i en buske eller kutar längre in i skogen och hittar något ätbart.
En gedigen friluftsuppfostran har tydligen satt sina spår.
D däremot är en stigfinnare, äventyrare och upptäcksresande. En Vasco da Gama. Han älskar att leta reda på nya vägar, sjöar och skogsområden med hjälp av mobilkartan.
Mitt plockande och samlande åser han med roat överseende, blandat med lätt förfäran.
Svamp- och bärplockning är totalt främmande för engelsmän. Dom tror att svamp är giftigt. Eller hallucinogent. Bär kan ha blivit nedpissade av djur. Bada i sjöar kommer inte heller på fråga. Man kan ju drunkna... (Det kan man i och för sig göra i badkar också. Men tala för guds skull inte om det för dom med tanke på nationens hygien.)
Men han vänjer sig mer och mer. Han börjar föredra the natural swedish way, t.o.m smaka på svampen och bären. För även en Vasco da Gama behöver ju äta ibland.
Jag ska nog se till att försvenska honom ytterligare... moahaha.
Jorå, jag gjorde fina fynd i skogen redan som liten.
(Jag får Tomtebobarnen-vibbar när jag ser den här bilden. Det var en av mina favoritböcker.)