Tänker på norske massmördaren (vars namn inte förtjänar att upprepas) som tydligen får massor av kärleksbrev i fängelset. Likaså andra charmtroll som Josef Fritzl, Juha Valjakkala, Helge Fossmo och aset som torterade och dödade sin sambos son.
En sak är det väl om man råkat förälska sig i någon med ett kriminellt förflutet. En man som mördat, våldtagit, misshandlat eller torterat skulle åtminstone få mig att dra öronen åt mig och lägga benen på ryggen. Men kärleken är blind sägs det. Däremot är det obegripligt om man aktivt söker upp upp, låt oss säga en pingstpastor som blivit änkling, inte en utan två gånger under högst suspekta omständigheter och tycker att Jamen här har vi vi mannen i mitt liv. Honom vill jag ha! En man som sitter fängslad för att misshandlat en funktionshindrad pojke till döds? Honom vill jag ta hem och presentera för mina barn.
Kom igen hörni. Tror ni inte att ni förtjänar bättre än så?
Prince charming?
Svärmorsdröm?
Ett riktigt kap!
Ja jag förstår inte heller det där... Jag menar.. Okej att man kanske inte överger någon man älskar om personen skulle begå ett brott (givetvis beroende på vad det är), men att attraheras av någon som man inte vet något om förutom att han är sjuk i huvudet? Ibland undrar man ju vem som är sjukast...
skriven