Hand in glove

Mamma berättar om hur hon och pappa träffades för mer än 50 år sedan.

-Jag skulle åka på semester till Italien med min väninna Gullan, och så blev hon plötsligt sjuk men jag bestämde mig för att åka ensam. Och tur var väl det för där träffade jag honom (kärvänlig nick åt pappas håll), hade jag åkt med Gullan hade hon aldrig tillåtit att jag umgicks med en karl, hon var så konservativ. Och jag har fått den bästa mannen i världen!

Visst är det fint med livslång kärlek. Att träffas unga, få barn och bli gamla tillsammans. Det är få förunnat. Jag fick det inte. Jag valde fel, inte en men två gånger. Därför sved det lite i hjärtat efter en släktsammankomst där jag träffat kusiner för första gången på länge och pappa sa: Alla tösera har samma män fortfarande men du är inne på din tredje, undrar vad dom tänker om dig? Det var inte illa menat, jag vet, och jag låtsades som om inget men blev ledsen innerst inne.

Nu tror jag inte att alla dömer. Men vissa. En före detta arbetskamrat utropade förvånat när jag berättade att jag separerat från nummer 2 och nu var sambo med D: Ojsan! Dig får man snart läsa om i Se och Hör! Andra verkar tycka synd om mig, jag är misslyckad, jag kan inte hålla ihop ett förhållande. Men jag tänker faktiskt inte skämmas. Jag känner många självbelåtna kvinnor som verkar vara stolta över att de levt med samma man hela livet, fastän de inte längre pratar med varandra på riktigt, snarare förbi varandra. Det finns ingen glöd, ingen glädje, ingen passion, de ser varandra som en gammal ful men bekväm möbel, som de tar för givet alltid ska finnas. Jag har haft tre långvariga förhållanden sedan jag fyllde 19 så det är ju inte så att jag bytt varannat år. Och i varje förhållande har jag lärt mig något nytt om mig själv, utvecklats, vuxit, fått erfarenheter, nya vänner, släktingar, upplevelser. Och fått inte bara smällar utan också mycket kärlek. Skulle jag bytt ut allt det där om jag haft turen att träffa Mr Right när jag var 19? Kanske. Möjligen. I wish. Å andra sidan var min Mr Right bara 13 då så det var nog lika bra att vi träffades senare i livet...

Min mamma (som hade tur i kärlek) och jag.