Jullunchen med min svårt senila mamma påminde om tiden när man hade småbarn.
Rolig men utmattande.
Hon matvägrade och jag fick lirka för att hon skulle få i sig något av den puréade julmaten.
Hon knep ihop munnen: Jag är inte hungrig! Det smakar äckligt!
Sen blev hon rastlös och började sparka på bordet.
Jag försökte avleda henne med korsord och nya ipoden.
Och sen muta med choklad och kaffe.
Det enda som roade var att bli körd varv efter varv med rullstolen i korridoren utanför.
Vi hälsade på i köket, stannade vid fönstren och begrundade all snö som fallit och gladdes åt julgranen i dagrummet.
När vi återvände till rummet där resten av familjen väntade ropade hon glatt: En gång till!
När det var dags att gå hem hade personalen hjälpt henne i säng och hon var lugn och glad igen.
Jag hade ändå svårt att slita mig, tärd av skuldkänslor, sorgsen över hennes tillstånd men också glad att jag fått fira ännu en jul med min mamma.
Rolig men utmattande.
Hon matvägrade och jag fick lirka för att hon skulle få i sig något av den puréade julmaten.
Hon knep ihop munnen: Jag är inte hungrig! Det smakar äckligt!
Sen blev hon rastlös och började sparka på bordet.
Jag försökte avleda henne med korsord och nya ipoden.
Och sen muta med choklad och kaffe.
Det enda som roade var att bli körd varv efter varv med rullstolen i korridoren utanför.
Vi hälsade på i köket, stannade vid fönstren och begrundade all snö som fallit och gladdes åt julgranen i dagrummet.
När vi återvände till rummet där resten av familjen väntade ropade hon glatt: En gång till!
När det var dags att gå hem hade personalen hjälpt henne i säng och hon var lugn och glad igen.
Jag hade ändå svårt att slita mig, tärd av skuldkänslor, sorgsen över hennes tillstånd men också glad att jag fått fira ännu en jul med min mamma.