See the best of how they look against the worst of how you are, and again, you won't win

Förra veckan gjorde jag något som var way out of my comfort zone. Och jag klarade det. Min omgivning påstår t.o.m. att jag gjorde det rätt bra. Jag vet inte.
Jag har fortfarande inte tagit del av resultatet.
Men jag har för vana att inte tro på folk som ger mig komplimanger.
Innerst inne avfärdar jag det med att dom antingen:
*inte menar det
*är för fega/bekväma för att säga sanningen
*tycker synd om mig och vill trösta
*vill fjäska för att få någonting i gengäld
*eller vill ligga med mig

Rädd att framstå som stuck up och självgod berättar jag i stället tjänstvilligt hur dåligt jag gjort ifrån mig. Är det något jag är duktig på så är det att nedvärdera mina prestationer, skoja om mina tillkortakommanden och tona ned mina framgångar. Varför gör jag på detta viset? Dåligt självförtroende? Jantelagen? Falsk blygsamhet?
Jag blir så arg på mig själv. Varför framhäva misstag som andra kanske inte ens märkt annars? Varför saboterar jag för mig?
Nej, från och med nu ska jag go all Ranelid och tala om vad jag är BRA på.
Jag förklarar härmed att jag t.ex är riktigt duktig på att skriva!
Åtminstone när jag har lust, och lägger ner tid och möda. Inte som här dårå, där jag mest pladdrar ofokuserat om lättviktiga saker och...
Jaha, nä det varade ju inte så länge.
Men jag lovar verkligen att försöka bättra mig i framtiden.


Oh, it's like an animal farm that's the rural charm in the country

Jag har verkligen inget emot Kate Winslet, tvärtom. Jag tycker hon är en fantastisk skådespelerska, naturligt vacker och som dessutom verkar vara chosefri och intelligent. Ändå kan jag inte låta bli att fnissa åt detta.
Av någon anledning får mig det att tänka på tidskriften Lantliv, i all sin förljugenhet...

Krukväxter väntar på att tömmas & fyllas igen

Jag är en riktig krukväxtslampa. Jag plockar gärna hem allehanda exemplar som ser trevliga ut i butiken, och dumpar dem sen när jag tröttnat, dvs när de blir hängiga, knastertorra, eller tappar blad. Under åren har ett antal krukväxter mellanlandat i mitt hem på väg till soptunnan. Love them and leave them liksom.
D däremot är en committment man som tror på långa och varaktiga förbindelser. I hans ögon är växtägande ett åtagande, en livslång relation. Man gör sig inte av med dem bara för att de blivit lite fula och ser skräpiga ut. Man vårdar dem tills det inte finns en gnutta liv kvar innan man ens kan överväga att slänga dem.
Därför har vi ett antal halvtrista blommor som bara står och tar plats. Det stör mitt sinne för estetik. Det låter kanske kallsinnigt, men växternas uppgift för mig är att vara dekorativa. Den överväxta paraplyaralian tex, som bara blir högre och snedare. För att inte tala om murgrönan vars blad börjat torka ihop och bli knastriga. Slänga? Nej, det får jag inte. För det skymtas ett litet grönt skott någonstans minsann. Jag får god lust att hjälpa dom fulaste på traven genom lite aktiv dödshjälp. Finns det något som dödar blommor? Sprit kanske?

Det här exemplaret skulle man nog kunna snygga till med lite beskärning tror jag dock... Är det någon som har erfarenhet av det?