Hand in glove

Känner saknaden efter min mamma trots att hon fortfarande lever. Långsamt vandrar hon in i glömskans dimmor och det finns ingen väg tillbaka, bara längre in. Det har gått gradvis, vilket på sätt och vis är skonsamt för vi har fått tid att vänja oss vid tanken.
Nu är hon inlagd på korttidshem. Dels för att vila men också för att avlasta pappa som länge fått dra ett tungt lass fast han själv inte är helt återställd efter en stroke.
Men det är inte lättvindigt att lämna bort sin livspartner på ett hem. Trots att pappa inte längre hade något val har han dåligt samvete och känner att han övergett henne. Som igår när mamma var på sjukhuset för att få behandling. Eftersom hon är glömsk trodde hon att hon skulle få åka hem efteråt men skjutsades i stället tillbaka till boendet. I vanliga fall snälla och fogliga mamma blev upprörd och vägrade betala taxin, hon var ju inte hemma! Sedan ringde hon pappa och berättade att hon blivit inlåst och bad honom ringa polisen: Så här får man väl inte göra med folk? Hon blev arg och besviken när han inte ville ringa polisen och förklarade att hon gått med på att vara där ett tag för att vila sig.
Det är hjärtskärande och omskakande för oss alla. Och jag tänker på när mamma lämnade mig på dagis och hur jag stod och storgrät vid grinden i hopp om att hon skulle vända tillbaka och ta med mig hem igen. Jag kunde inte alls förstå varför jag skulle vara där. Säkert grät hon inombords då, men hade inget annat val... Det måste kännas lika obegripligt för henne nu. Men sådan är livets gång. Livets grymma gång.