En återkommande dröm: Jag flyttar in i ett hus, vandrar runt på upptäcktsfärd och inspekterar de tomma rummen. På vinden hittar jag gamla vackra möbler som blivit kvarlämnade. Snacka om symbolik...
Om några timmar går flyttlasset till nya lägenheten.
Det har blivit några sådana i mitt vuxna liv. Nio stycken för att vara exakt.
Pappa bor kvar i huset de byggde när jag var baby. Han tycker nog jag är lite rastlös.
Jag vet inte vad det är jag finner så tilltalande med att flytta, varför jag ständigt drömmer om att bo någon annanstans. Är det vandrarblod? Eller bara en evig längan efter förändring, önskan om något bättre, större, luftigare, finare? Ny utsikt, nya omgivningar, nya grannar. Ny start, nytt liv? En tro att om jag bara flyttar till det där nya stället kommer min tillvaro på ett magiskt sätt förändras. Jag ska äntligen bli en bättre, mer harmonisk människa, lugn och strukturerad.
Det är knappast troligt. Det enda som följt med under alla flyttar är me, myself and I. Och hur jag än vill kan jag varken förändra min personlighet eller fly från mig själv. Men för den skull behöver man ju inte ge upp ambitionen att ändra på dåliga vanor...
En positiv sak med flyttning är också att man tvingas rensa i röran, att göra sig av gammalt skräp är faktiskt befriande. För många pryttlar är mer betungande än till glädje.
Det kan hända det blir någon mer flytt. Det är rätt troligt. Jag vill ha en kakelugn innan jag dör! Men jag får nog lugna mig ett par år eller så. Om inte annat så för D´s skull. Han är inte lika flyttglad som jag. Och visst, själva flyttproceduren och allt jobb innan man kommer i ordning är ett rent helvete. Men förhoppningsvis kommer det något gott ur det. Det är i alla fall det jag tror. Varje gång.
Om några timmar går flyttlasset till nya lägenheten.
Det har blivit några sådana i mitt vuxna liv. Nio stycken för att vara exakt.
Pappa bor kvar i huset de byggde när jag var baby. Han tycker nog jag är lite rastlös.
Jag vet inte vad det är jag finner så tilltalande med att flytta, varför jag ständigt drömmer om att bo någon annanstans. Är det vandrarblod? Eller bara en evig längan efter förändring, önskan om något bättre, större, luftigare, finare? Ny utsikt, nya omgivningar, nya grannar. Ny start, nytt liv? En tro att om jag bara flyttar till det där nya stället kommer min tillvaro på ett magiskt sätt förändras. Jag ska äntligen bli en bättre, mer harmonisk människa, lugn och strukturerad.
Det är knappast troligt. Det enda som följt med under alla flyttar är me, myself and I. Och hur jag än vill kan jag varken förändra min personlighet eller fly från mig själv. Men för den skull behöver man ju inte ge upp ambitionen att ändra på dåliga vanor...
En positiv sak med flyttning är också att man tvingas rensa i röran, att göra sig av gammalt skräp är faktiskt befriande. För många pryttlar är mer betungande än till glädje.
Det kan hända det blir någon mer flytt. Det är rätt troligt. Jag vill ha en kakelugn innan jag dör! Men jag får nog lugna mig ett par år eller så. Om inte annat så för D´s skull. Han är inte lika flyttglad som jag. Och visst, själva flyttproceduren och allt jobb innan man kommer i ordning är ett rent helvete. Men förhoppningsvis kommer det något gott ur det. Det är i alla fall det jag tror. Varje gång.