På tal om rasism

När jag var barn trodde jag inte rasister fanns på riktigt.
Jag hade aldrig träffat någon i alla fall. Rasister, det var väl otäcka män i vita kåpor som lynchade svarta? Eller nazister under andra världskriget? Jag föreställde mig att de var så onda att det skulle synas utanpå.
I min lilla värld fanns i alla fall ingen rasism. Det KAN ju förstås berott på att jag var en liten ljushyad svensk flicka som aldrig behövde bli bedömd utifrån min hudfärg, aldrig blivit utesluten eller förbigådd på grund av att jag är född vit.
När jag som 18-åring flyttade till den större staden Skövde fick jag revidera min bild av rasister. Jag blev uppriktigt chockad när jag hörde människor, till synes helt vanliga vänliga svenskar spotta ur sig hatiska kommentarer om människor från andra länder. Som fritidsledaren i den invandrartäta förorten där jag skulle praktisera som visade mig runt i området och sa: Fan vad det luktar turk! Jag, som blivit uppfostrad att se alla människor som lika värda, blev så upprörd att jag nästan mådde illa. Hur många invandrarbarn träffade han varje dag? Hur behandlades de av honom?
I huset där jag bodde flyttade finska romer in i lägenheten bredvid. Jag visste att det var en grupp med dåligt rykte, men ärligt, jag hade inga som helst problem med dem.
En dag när jag var på väg till jobbet var ett av barnen ute på gården och lekte med sin cykel. En liten pojke, ca 4 år. Jag log vänligt mot honom men han stirrade bara argt på mig och sa:
-Jävla svenskjävel!
Först blev jag sårad, och kanske lite kränkt. Varför sa han så till mig, jag som aldrig någonsin sagt ett ont ord till honom?
Men när jag fått lite tid att tänka blev jag mest ledsen för hans skull. Det måste ju vara så han blir bemött hela tiden av svenskar, dömd, föraktad, hatad för sitt ursprung och utseende.
Nej, vi ljushyllta svenskar kan aldrig föreställa oss hur det känns och därför bör vi aldrig, ALDRIG uttala oss om hur det VERKLIGEN känns att vara utsatt för RIKTIG rasism.

Kommentera inlägget här :