Så här går det till när D tillreder en engelsk gourmetmåltid for one.
1.Värm pajen i ugnen. Obs, plasten SKA sitta på för mesta möjliga crispness.


2. Grönsaker får man ju inte glömma. Lägg gärna upp dem dekorativt.


3. Placera pajen lite elegant på tallriken. Dekorera med några smulor. Voila!


Njuuuut.

(Engelska färdiga pajer är om sanningen ska fram mycket godare än motsvarande från Felix.)

Läste för ett tag sedan om HSP. Highly sensitive persons. I vanliga fall brukar jag bara bläddra förbi allt psykologiskt mumbo jumbo i veckotidningar men här fastnade jag. Det handlade ju precis om mig!
HSP är alltså ingen diagnos utan ett karaktärsdrag. Vissa föds med ett känsligare nervsystem, tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Man påverkas mer av intryck än andra och har ett starkare sinne för uppskattning av natur, konst och musik. Man kan också vara extra känslig för starkt ljus och ljud och blir uttröttad av för mycket intryck. Ofta är man också väldigt bra på att läsa andras sinnen och humör.
Helt plöstsligt fick jag en förklaring till många av mina särdrag. Jag är alltså inte onödigt tetig, gnällig eller jobbig. Att känna starkt är bara en del av min personlighet.

Som när jag som sjuåring blev totalt blown away och tårögd när vi fick lyssna till Griegs I bergakungens sal i skolan. Jag absorberades av musiken och levde mig helt in i historen. Jag trodde att de andra i klassen upplevt samma sak. Men när jag tittade mig omkring verkade de helt opåverkade och såg närmast uttråkade ut.

Hysterisk? Nej, bara känslig.

Jag blev också lätt uttröttad av bullrig och stojig lek. På ett barnkalas hittade jag en en bok av Barbro Lindgren jag inte läst förr. Jag satte mig i ett ostört hörn och hade nästan läst ut halva när jag blev upptäckt av den bekymrade mamman som föste ut mig till de andra stimmiga barnen. Hon trodde nog hon gjorde mig en tjänst. Jag blev oerhört besviken att jag inte fick läsa ut den... Överhuvudtaget drog jag mig gärna undan och tecknade, läste eller bara fantiserade och drömde. Leka ensam var en välkommen paus, jag hade stort behov att få vara för mig själv då och då.

Tråkig? Nej, bara känslig.

Jag blir störd av starkt ljus, högt ljud och starka lukter. Tappar lätt humöret om jag tvingas gå omkring hungrig, törstig, fryser eller för varm. Blir olycklig om jag blir pressad att göra många saker samtidigt. Blir stressad av krav.

Gnällig? Nej, bara känslig.

Jag är hyperkänslig för andras humör, uppfattar minsta skiftning och tar gärna på mig ansvaret att se till att närmaste omgivningen ska må bra. Konflikter och bråk ger mig ont i magen, jag vill helst att alla ska vara sams och snälla mot varandra.

Överkänslig? Tja, men det är så jag är.

Detta har jag nu börjat hävda för min omgivning. Det går så där kan jag säga. Min familj är föga imponerad. Och mina rumskamrater på jobbet har framfört farhågor om detta är något jag kommer att odla ännu mer. (De antyder att jag är jobbig och divig som jag är ändå...)

Men nu vet jag att jag kan stå upp mer för den jag är. Så kom ihåg nu alla, jag är HSP:ig, inte hispig. Bara så ni vet.

 

Det finns fler engelska män i Sverige än man kan tro. Ibland undrar jag om det kan vara så att England planerar att ta över och göra Sverige till sitt territorium genom att gradvis skicka hit alla sina män? Eller om det är Sverige som har någon ondskefull plan att utarma England genom att locka hit männen? Rent spontant känner jag att fler svenska män borde träffa engelska kvinnor, bara för att jämna ut det hela.
Så gott som varje vecka möter jag en ny lokal engelsman, för det mesta i jobbsammanhang.
Jag brukar rapportera hem:
-Mötte en engelsman idag igen.
-Did he speak swedish? frågar D varje gång.
-Yep, perfect swedish, svarar jag.
-Bastard!

(Efter ett och ett halvt år pratar D fortfarande nästan ingen svenska. Han minns att sångaren i A-ha hette Morten Harket, men har stora svårigheter att komma ihåg ordet sked. Med tanke på att hans jobb är att servera skolmat är det rätt nedslående.)

D har inte vant sig vid att nästan allt är dyrare i Sverige och räknar fortfarande om priser i pund. Extra smärtsamt blir det när han köper öl t.ex... Och ibland kan det bli lite fel när man räknar om.
Igår behövde han fotografera sig för svenskt körkort. När han kom tillbaka var han mäkta upprörd.
-Den där fotoaffären du sa att jag skulle gå till? Gissa vad de tog?
-Öh, några hundra kanske?
-1900 kronor!
-What? Du skojar?
-För fyra svartvita foton! I couldn´t believe it.
-Men det är ju helt sinnessjukt! Sa du inget?
-Nej, jag blev så förvånad att jag inte fick fram ett ljud.
-Jamen 1900 kronor... Det är ju skamligt. Hur kan de med att ta så mycket?
Jag blir nästan knäsvag när jag tänker på alla bortkastade pengar. Och får god lust att gå till fotoaffären och läsa lusen av dem.
-Alltså förra gången jag tog foto i England tyckte jag det var oförskämt dyrt, då betalade jag 8 pund. Men här är ju dubbla priset.
-Dubbla? Men sa du inte att du betalade 1900?
-Sa jag 1900...? Oh no, jag menar 190. Men ändå! Det är ju oförskämt dyrt!
Njae, inte dyrare än någon annanstans. Typ normalt svenskt pris. Better get used to it...

Repliker från nätdejtingtiden. Jag har seriöst funderat på att skriva en bok om mina upplevelser.

"Framför allt vill jag veta, är du feminin?"
Mitt svar: Jag är född kvinna, om det är det du menar? För övrigt tycker jag att förbestämda mallar är ointressanta.
(Där skrämde jag förmodligen bort en jämställdist...)

"Fula tapeter!"
(Man, som uppenbarligen har en del att lära om hur man ger komplimanger, kommenterar mitt foto.)

"Nej jag har inte tid och ork att skriva fram och tillbaka. It´s now or never!"
(Han har föreslagit en träff på studs. Jag: Nä, jag vill gärna lära känna någon lite innan en träff...)
Mitt svar: Ok. Då blir det never.

"Vad tyckte du om fotot jag skickade?"
Jag har mottagit ett foto föreställande en naken manstorso.
Mitt svar: Tja, det var ju lite oturligt att du missade hela huvudet...

"Nej men det gör inget. Jag föredrar yngre kvinnor!"
(Efter att jag vänligt påpekat att 25 år äldre är betydligt mer än vad jag angett som önskad ålder.)
Mitt svar: Och jag föredrar jämnåriga, tack.

"Nej det gör inget, du är inte för gammal, jag älskar mogna kvinnor!"
(18-åring som vägrar take no for an answer.)
Mitt svar: Det har inte slagit dig att det kan vara du som är för ung? Jag gillar mogna män.
(Dock inte övermogna...)

"Och förresten, nu när jag tittar närmare på ditt foto ser jag faktiskt att du är jävligt ful! Du ska inte tro att du är så märkvärdig. Fy fan för kalla kvinnor som du!
(Man som berömt mitt utseende innan jag tackade nej till vidare bekantskap.)

"Jag skulle vilja piska dig, du ser ut som en slyna som ber om det.
Nej, här bevärdigade jag mig inte ens att svara.

"Vill du träffa en riktig man? Min är 20 cm lång, 12 cm i omkrets."
Mitt svar: Nej tack, jag föredrar normallånga män.

"Hej vad gör du en sån här dag då? Själv har jag varit på fotvård."
(Efter att ha stirrat klentroget på ordet fotvård kollar jag hans ålder igen. Jag hade sett fel och trott att han var född 69. I själva verket är han 69 ÅR.)
Mitt svar: Jag tror inte vi har så mycket gemensamt, sorry.

"Du är alldeles för kräsen. Du kommer att förbli ensam. Du blir inte yngre, det vet du va?
(Man som jag avböjt kontakt med, pga brist på gemensamt... allt.)
Mitt svar: Jag tar risken.

Under min korta men intensiva nätdejtingperiod utvecklade jag en utsorteringsstrategi, efter att ha blivit formligen översköljd av brev från hopplösa killar i Värmland vid namn Roland som gillade dansband.
Jag frågade helt frankt alla uppvaktande herrar:
1. Är du höger?
2. Är du religiös?
3. Gillar du dansband?
Jakande svar på något av detta ledde till automatisk bortrensning.
Kan tyckas hårt men alla har vi ju våra gränser.
En kille som verkade vettig och rätt intressant för övrigt tyckte det var "juvenilt" att bedöma blivande partners efter musiksmak. (Själv lyssnade han på nån slags salsa-samba-tjolahoppsansvängig musik. Han fick ju svänga sina lurviga med någon annan mig.)
Jag är inte snobbig, men jag kan inte förställa mig att jag kan ha någonting gemensamt med en person som lyssnar på dansbandsmusik. Det handlar om estetik, smak och vad man kan tänkas stå ut med.
(En fjärde fråga skulle förmodligen varit: Skrattar du åt Stefan och Krister? Jaha? *falluckan öppnas*)
Så dansband var alltså en deal breaker. Däremot hade jag inga förhoppningar om att träffa någon som hade precis samma smak som jag.
Så träffade jag D på Last.fm. Vi var "grannar" och hade "superkompatibel" musiksmak. Jag skickade iväg ett meddelande och sa något uppskattande om hans musikbibliotek. Efter ett halvårs sporadiskt småprat började vi maila, dagligen. Samtalen gled över till annat, och vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt. Efter att han kommit över och hälsat på mig ett par gånger bestämde vi oss för att leva tillsammans. 2 år efter mitt första "shout" flyttade han till Sverige.
Jo vi är olika på många sätt. Men när det gäller musik är det total harmoni. Aldrig något bråk om vad vi ska lyssna på i bilen, alltid ense om vilka konserter vi vill gå på. Helt oviktigt för många andra har jag förstått. Men viktigt för oss. Vi har några inramade Moz-bilder på väggen, mest för att det var genom honom vi träffades. Men som jag brukar säga: Morrissey is the reason we met, he´s not the reason we´re together.
Och vi är inte ens i närheten av det fanatiska amerikanska paret jag såg på tv för några år sedan, som var besatta av Barry Manilow. De hade mötts via hans fanclub. Frieri och bröllop skedde självklart på  Barrys födelsedag. De hade en son som de naturligtvis döpt till Barry och som levde deras dröm genom att spela piano och sjunga - Barry Manilow-covers, iklädd paljettväst.
DET är bara sad and pathetic...

Sånt som jag inte alls tycker om. (Bilden lånad av Herr Dryck.)

Förklarar för J varför jag kunnat sova hela vintern med öppet sovrumsfönster:
-You see, D is so hot, he´s like a big... öh... kakelugn!
Vänder mig till D:
-Or what do you call them in english?
-I don´t know, all I heard was big cock! svarar D glatt.
Ty engelska hjärnor är tämligen enkelspåriga.

Kakelugn, eller Swedish fireplace. Or just a big cock. Whatever.

Livet är fullt av kompromisser, right? Man kan inte få sin vilja fram jämt, om man nu inte lever ensam förstås. Även om jag och D är superkompatbibla rent musikmässigt (enligt Last-fm) har vi inte alltid samma åsikter. Jag tycker t.ex att vi bor utmärkt som vi gör just nu men förr eller senare måste vi flytta pga utrymme etc. Jag vill alltså helst stanna kvar i centrala stan medan han vill bo naturskönt med utsikt över skog och sjö och helst inga grannar i närheten. Svårt att kompromissa där...
Vi har också svårt att enas om vilken soffa vi ska köpa. Jag vill ha en mjuk, djup soffa i tyg med massor av kuddar. D vill ha en hård svart lädersoffa. Ryyys.
Så jag föreslog att vi får bestämma var sin sak, i sann demokratisk anda. En bestämmer var vi ska bo, within reason förstås, och den andra får bestämma soffa.
Frågan är förstås, kan jag stå ut med att leva  in the middle of nowhere och tvingas ta bil vart jag än ska? Men med fin utsikt och skön soffa.

Eller betala priset för att bo bekvämt i stan och stå ut med en skitful soffa?

(Det lutar starkt mot att jag överger rätten att välja soffa...)

Kikade på Svenska miljonärer häromdagen. Med tanke på alla dokusåpor som utspelar sig i den sk white trash-världen, som Ullared, Färjan och Böda camping, där tv-producenterna med illa dolt förakt granskar "underklassens" vanor är det nästan uppfriskande när man gör detsamma med de nyrika. Och likheten är slående. Även här får man bevittna en orgie i vulgäritet, dumhet, överdrivet konsumerande av onödig skit, och ytlighet. Och en skriande avsaknad av god smak, vett och kultur. Det blir så uppenbart att pengar varken kan köpa klass eller intelligens.

Här har vi människor  som lever efter mottot More is more och spenderar pengar på löjligt dyra saker bara för att visa hur rika de är. Mannen på övre bilden skryter om att det bara funnits en till som ägt en likadan förgylld soffgrupp, Saddam Hussein. Jomen det var ju också en förebild...
Eventuell kritik skyller de på den "kungliga svenska avundsjukan". -Det är helt ok att prata om att man får socialbidrag eller arbetslöhetskassa, nej jag går hemma och barnen är sjuka så jag är hemma några dagar nu... Det är ju skattebetalarna som betalar det. Men det är inte ok att säga att jag tjänat massa pengar i Schweiz med hårt jobb, säger en av miljonärerna som naturligtvis aldrig legat skattebetalarna till last, oh nej. Man undrar ju stilla hur mycket skatt hon själv betalar i Sverige?
Men nej, jag är faktiskt inte avundsjuk. Visserligen skulle jag inte tacka nej till att vara ekonomiskt oberoende. Men deras smaklösa lyxfrossande livsstil äcklar mig.

Fast det klart, har man riktigt mycket pengar kan man t.ex spela in en egen video, trots avsaknad av talang, musikalitet och allmänbildning. (Anders, "om sanningen ska fram" har sossarna inte suttit vid makten sedan 2006, nu är det ett helt annat rövarband. Men det kanske du har missat?)

Vissa svenska ord finns inte på engelska.
Som jobbig, orka, hinna, fredagsmys, vabba, tipspromenad, duktig, träningsvärk, gubbe, tant.
Det säger kanske mer om svenskar är om engelsmän.
Motsvarigheten är indigestion. För hur jag än letat har jag inte funnit någon annan svensk översättning än "matsmältningsbesvär" Jag framkastade för D att det kanske beror på att det är ett tillstånd som bara drabbar engelsmän? Eventuellt på grund av deras... öh, mathållning? Det föll inte i så god jord.
Jag tror ändå att avsaknaden av ordet i Sverige säger mer om engelsmän än om svenskar.

Typiskt svenskt?

Typiskt engelskt?

Living with a miserable englishman. Kapitel 122.

D är som bekant ALDRIG sjuk. Däremot har han känt sig lite under vädret på sistone.
När jag frågade honom hur han mådde i dag så sa han:
-No I´m alright. Just don´t feel brilliant.
-Ok, men kan inte du berätta om du någon gång känner dig brilliant, jag skulle hemskt gärna vilja veta om det då. But that´s not going to happen is it?
-No, of course not. That´s never going to happen.

Det lilla ordet hen är tydligen väldigt kontroversiellt. Jag kan inte förstå hur ett extra pronomen kan röra upp så mycket känslor. Varför bli så arg? Varför inte se hen som ett berikande av vårt språk hellre än att oroa sig för att förlora något?
Såg en intervju med Carolina Gynning där hon sa att hon blir så provocerad av debatten om hen och att hon ser framför sig ett könlöst samhälle där människor går omkring som robotar, utan färg. (Öh, för färg är bara tillåtet för det kvinnliga könet?) "Varför kan inte vi kvinnor bara få vara kvinna, jag älskar att vara kvinna!"

Ok, men så här är det. Det är ingen som sagt att vi inte längre får vara hon eller han. Jag är en hon och är glad och nöjd med det. Jag lever med en han som inte har någon önskan att vara något annat än en han. Men vi känner oss heller inte det minsta hotade av dem som av olika anledningar vill kalla sig hen.
Och Carolina, jag lovar att ingen vill ta ifrån dig rätten att klä dig i rosa och högklackat eller hur du nu vill visa upp din kvinnlighet. Men vi kan ju vara lite mer fördragsamma mot de som inte vill följa normen? I första hand är vi väl individer som inte nödvändigtvis måste vandra i samma fotspår som alla andra? Och varför pressa in våra barn i en färdig mall? Kan vi inte låta dem utvecklas fritt och bli den person de själva vill vara, inte den samhället förväntar sig pga deras kön?

Vill man inte måste man ju inte heller använda hen. Jag själv är fortfarande ovan och har bara använt det vid några tillfällen, so far. Och funnit det praktiskt och bra. T.ex i de fall där man faktiskt inte vet könet, i stället för det mer otympliga han/hon eller den personen. Eller när man inte vill peka ut någon, t.ex den enda killen. I vissa sammanhang spelar ju könet heller ingen roll. Men som sagt, det är alldeles valfritt om man vill använda det eller inte.

Riktigt jävla tröttsamt är argumentet som ständigt kommer upp: Hen betyder höna på engelska.
No shit? Ska det vara ett kriterium på ords lämplighet eller inte har jag här en lista på ord och namn som omgående bör strykas ur svenska spåket:
Barn. Damp. Damp-barn. And. Fart. Bra. Prick. Slut. Fack. Kant. Bad. Gun.
Vissa av dem kan jag personligen intyga att engelsmän finner mycket mer skrattretande än hen.

Glad påsk!

Det här är Britt Ekland, 69 år. En gång i tiden var hon känd som en jättevacker, blond svenska som blev Bond-brud och gifte sig med Peter Sellers. Tiden går, för Britt som för alla andra. Hon har dock gjort misstaget att försöka operera sig till evig skönhet och ungdom. Det går inte. Det blir bara weird.
Nu vill jag absolut inte håna Britt, till viss del förstår jag henne. Har man byggt hela sitt liv på utseendet är det ju inte konstigt om man försöker klamra sig fast vid det så länge man kan. Hon gör bara vad hon känner hon måste göra i den värld hon lever i.

Det här är Gunn Wållgren, då 69 år. Gunn var en stor svensk skådespelerska och hade många roller på film och teater. Hon var inte ansedd som någon skönhet som ung och fick ofta rollen som "fallen flicka". Det gjorde inget för hon förlitade sig på sin begåvning och intelligens. Hon hade dessutom turen att leva i ett land och en tid där det var ok att åldras naturligt. Och se vilket känsligt, uttrycksfullt och vackert ansikte hon hade, helt utan ingrepp.

Idag är det ännu värre plastikhets. Man kan ju undra hur detta 21-åriga sönderopererade flickebarn kommer att se ut när hon är 69?
(Förresten, vem har bestämt modet med anknäbb och orange ansiktsfärg? Jag har inte träffat någon som tycker det är fint.)

Häromdan blev D förföljd av en polisbil ett par kilometer. Han misstänkte att de försökte sätta fast honom för fortkörning. Med all rätta skulle jag tro...
Han kan dock inte ta svensk polis på fullt allvar. Detta pga deras uniformer.
Varje gång han ser en polis på håll flinar han och säger: Thunderbirds are go!
Själv ser jag ingen större likhet. Men så är jag varken engelsman eller sju år. D är både och.

Thunderbird?

Svensk polis?

Senaste veckan har det handlat mycket om hår under armarna. Och nätmobbing.
Jag har följt debatten och blivit både ledsen och förbannad över hatet, hånet och förlöjligandet av alla som sticker ut, inte bara kvinnor med armhår utan tjocka, fula, homo- bi- eller transsexuella, gamla, handikappade och andra som inte passar in i normen.
Själv blev jag inte mobbad. Egentligen. Inte så mycket i alla fall. Jag var väl mer utanför. Töntig och annorlunda. Det var något jag var medveten om men inte nödvändigtvis ville ändra på. Man skulle kunna säga att jag var Morrissey-fan redan då: utanför men inte särskilt intresserad att vara innanför eftersom jag inte ville sälja min själ för att bli som dem. Jag ville tänka själv, vara den jag var.
Mobbare gjorde mig arg, men jag var inte modig nog att utmana dem eller säga ifrån. Däremot hade jag som mission att vara snäll mot de som blev mobbade.
När jag gick i femman fanns det en "inneklick" i klassen som bestod av kanske 10-12 personer. Där fick jag inte vara med. Populära gänget hade fester som vi andra inte var välkomna till. Fester som de talade högt om på rasterna, både före och efter. -Å, nej, just det, du var inte bjuden, vad SYND, kunde de säga till oss andra, och fortsatte sedan att skryta om hur roligt de haft.
En dag fick jag ett infall och frågade mamma och pappa om jag också kunde få ha fest. Sen bjöd jag alla andra klasskamrater som inte var med i klicken. Jag kunde bjudit de populära, i hopp om att de skulle bjuda tillbaka. Men det föll mig inte in. Jag ville göra något för de andra, de som inte heller fick vara med. Det blev en rolig fest. Vi åt popcorn och godis och dansade mycket. Och på måndag var det vi som hade något att prata om på skolgården. Jag var stolt och nöjd med mitt initiativ.
Jag är fortfarande stolt över den jag var som 11-åring. Som vågade bryta mönster, som vägrade ändra på mig för att passa in, stod emot trycket att vara som alla andra.

Debatten som pågår nu handlar inte bara om en hårtuss i armhålan. Vilket är urlarvigt i sig själv. Varför ska något som växer naturligt på vuxna människor vara äckligt och onaturligt? Själv rakar jag mig men är beredd att slåss för allas rätt att bestämma över sin egen hårväxt. Att vara kvinna betyder inte att man ska behaga omvärlden, det är inte vår uppgift. Jag behagar när det behagar mig, punkt slut.
Men framför allt handlar det om allas rätt att se ut och vara som de vill utan att bli utskrattad, förlöjligad, hånad, hotad, hatad, mobbad. Jag antar att de som hånar och hotar de annorlunda är rädda och osäkra. Rädda för det okända. Osäkra på sitt eget värde. Eller också är de bara otroligt dumma i huvudet och totalt empatibefriade som inte kan sätta sig in i hur ont det gör att bli mobbad.
Jag förstod det när jag var 11. Alla borde förstå det.