There is a light that never goes out

Som många andra svenskar älskar jag ljus. I alla former. Smålampor i fönstren. Stearinljus. Och ljuslyktor med värmeljus.
Det finns en naturlig förklaring: den svenska vintern. Trots att vi för länge sedan städat bort alla spår av jul och advent kvarstår behovet att tända ljus, så att det blir varmt och "mysigt".
(Hur översätter man ordet mys till engelska förresten? För att inte tala om "fredagsmys"?
I varje rum står det ljuslyktor i varierande färg och form utställda här och där.
D betraktar mitt ljuslyktbehov med milt överseende. -Jomen det är väl... fint, säger han men jag hör på tonen att han tycker det är rätt så onödigt. I England har man också ljus, men man tänder dem inte. De finns bara där i händelse av att det skulle bli strömavbrott... Man är nämligen riskmedveten där och tycker att det är en " fire hazard". Jojo. Jag skiter väl i brandrisken, jag vill ha mysljus!
-Nu har jag hittat den perfekta ljuslyktan att ha under hallspegeln! ropar jag glatt till D en dag och ger mig inte förrän han går och tittar.
Fast precis när jag sagt det inser jag något förfärligt: Jag har blivit Maria Montazami. Fast istället för tassels har jag snöat in totalt på ljuslyktor.
Oh. My. God. Kill me. Now.

I know very well how I got my name

Så var det det där med bloggnamn... Vad ska den heta?
-Coping with an english twat? föreslår D. Visserligen kommer den innehålla en del tips om hur man överlever detta. Men som namn? Nä. Nåt mer Morrisseyskt kanske?
-Girlfriend in a coma då?
-Varför inte lika gärna Boyfriend in a coma? returnerar jag lätt hotfullt.

Nej, det blev Hand in glove. Eller handing love. Det passar som handen i handsken. Bra så.
Välkommen till min värld...