Hand in glove

Titta vad jag hittade bland kvarglömda saker på jobbet:

Fickjournalen från 1955. En slags motsvarighet till dagens Veckorevyn.
Lite kändisar, mode och inredningstips, precis som nu.
Fast kemiskt fritt från ämnen som plastikkirurgi och analsex.
Nej, 1955 framstår som en betydligt mer oskuldsfull värld.
Duar ni mamma och pappa? frågar en insändarskribent.
Idag får man väl som förälder vara glad om barnen inte svär åt en...
Jag älskar sådana här tidsresor och försöka föreställa mig hur det var att vara ung då.
När unga tjejer klädde sig som damer eftersom tonårsmodet ännu inte uppfunnits.

Då Jarl Kulle var sinnebilden av "en riktig man" och dessutom en auktoritet på läppstift.

Och Gunnar Hellström (senare känd som Raskenstam) var veckans hjärtekrossare.

Men vikthets och bantning fanns tydligen då också.

Det är ju himla tur att något är sig likt...

Nej, det är inget bröllop planerat än på ett bra tag. Men så småningom har vi tänkt. Och det blir väl så att jag tar hans namn, Denty då. Det är inte mer än rättvist. Min första man tog mitt namn när vi gifte oss. Jodå, så det blir nog bra när man vant sig.
Åtminstone lär det inte finnas någon annan med det namnet i Sverige till skillnad från mitt nuvarande ack så vanliga efternamn.
En snabb koll på Eniro ger två träffar: Den tyska hustomten och Den tyska kocken.
(Känner dom varandra tro?)
När jag googlar kommer the hygienic and tooth-friendly pacifier upp som första träff.
Antar att det finns värre saker att bli förknippad med än nappar? Eller?
Och på engelska låter det helt ok. Men på svenska kommer mitt namn låta det som en korsning mellan en tempobeteckning och välkokt pasta. Det är nog mest det. Liksom: Ja, jag vill ha min pasta riktigt Ann Denty...

Vad gör man när det är total bloggtorka och ingen inspiration whatsoever infaller sig?
Tja, man kan t.ex påstå att det finns ett visst tema i D´s t-shirtsamling.
Exhibit A: Två av tre t-shirts har fallosmotiv. Case closed.

Fast D menar att det är jag som är snoppfixerad. Såatteh...