The shrill cry through darkening air

Nu är det bokat och klart. Vid årsskiftet åker vi på semester till Hertford, England.
Det ska bli hur kul som helst! Vi får äntligen träffa våra respektive döttrar som bor där. 
Och så kommer vi att fira nyår English style. Vad nu det innebär.

Hertford är en liten stad som på många sätt påminner om Alingsås, med ungefär lika stor befolkning. Hertford ligger ca 40 km utanför London, Alingsås ca 40 km utanför Lilla London, aka Göteborg. (Som Fredrik Lindström förresten så träffande kallade Stora Alingsås...)
Det finns skillnader förstås. Nattlivet tex. Hertford är livligt och pulserande, med massor av restauranger, barer, pubar och hotell. Nattlivet i Alingsås är nästan obefintligt. Visst, det finns några pubar, ett par barer och ETT hotell. Men går man genom centrum en lördagkväll är det tyst och stilla. I Hertford är det party party all night long.
Det gäller bara att välja rätt hotell. Vid ett av mina första besök bodde vi på ett som låg vid huvudgatan. Fönstren var inte isolerade. Det märkte vi minsann runt tre den första morgonen då jag vaknade med ett ryck och övertygelsen att kriget brutit ut. Alternativt att en stor katastrof inträffat. Oljudet från människorna utanför var fullkomligt öronbedövande. Över alltihop hördes en kvinna skrika, lite högre och gällare än alla andra: You fucking bastard! You fucking bastard! om och om igen. D som har jobbat som taxidriver i Hertford förklarade lugnt att så här är det på helgerna. När barerna stänger kommer alla ut samtidigt och slåss om att få tag på taxi, ramlar redlöst omkull på trottoaren, skriker, skrattar, hånglar eller slåss. Att svenskar skulle vara främst i världen på att bära sig illa åt i berusat tillstånd kan jag härmed dementera. 

I England ser man också betydligt fler kvinnor i skimpy clothes, djupa urringningar och muskorta kjolar, vacklande fram på superhöga klackar än hemma. Spelar ingen roll om det är minusgrader, festande engelskor i alla åldrar framhärdar tappert med att ragla fram halvnakna. Antagligen är dom så bedövade av alkohol att dom inte känner av kylan. Eller så är dom bara härdade eftersom det nästan är kallare inomhus än utomhus. Som svenska är jag van att ha varmt inomhus och klä på mig ordentligt när jag går ut på vintern. Men det där med inomhusvärme har engelsmännen fortfarande inte förstått poängen med. Gissa en som packar ner extra sockar och koftor för att överleva, framför allt nätterna på ett (förmodligen) iskallt hotell.

Jordan  - en typisk engelsk partypingla.

Du måste va blind, blind blind blind

Att det ska vara så jäkla svårt...
I följetongen Vilka kryddor man INTE bör ha på en fruktsallad har vi nu kommit fram till kapitel 3:
Jag trevar mig fram i det halvmörka köket på morgonen. Måndag morgon ska kanske tilläggas. Letar efter kanelen. Jamen där är den ju! Eller? Vis(?) av tidigare erfarenhet tvekar jag en skeund. Äsch, jag pudrar på ett ordentligt lager. Fem bokstäver och börjar på K, vad skulle det annars vara?
Det var KEBAB. Så det blev tillagning av ny frukost. Idag igen.
I fortsättningen ska jag ha på mig glasögonen när jag lagar mat. Jag lovar.

Vuxna män gör saker tillsammans

Senaste boken jag lånade på biblan:


www.nicoshop.se
En minnesresa för oss som är födda på 60-, 70-, 80- och kanske t.o.m 90-talet.
Jag själv minns min barndoms postorderkataloger från Rowells. Jag fick klippa i dom gamla, utgångna katalogerna. Jag gjorde collage, klistrade in bilder på vackra damer i korsett och stiliga herrar i morgonrock i nya miljöer med möbler och prylar, också urklippta ur kataloger. Ett slags dockskåp i kollegieblockformat.
Hemma fanns inga veckotidningar (mamma var helt ointresserad av att läsa om smink, kläder och trams) så katalogerna var mitt enda titthål in i en aningens glamorösare värld än den jag själv levde i. Kanske var det mammas chosefrihet som ledde till att jag i ren protest blev väldigt road av just kläder och smink. Och modehistoria.
Chanel och Yves Saint Laurent i all ära,  det var postorderversionen av modet som vanliga människor fick nöja sig med på den tiden. Jag minns träningsoverallerna, sparkdräkterna, nylonskjortorna, dom blommiga klänningarna i bomullsfrotté och männen i polotröja med halsband och tajta rutiga polyesterbyxor som såg sticksiga ut.
Att bläddra i den här boken är en resa bakåt i tiden. Till det ohyggligt fula, smaklösa, neonfärgade, stormönstrade, praktiska, lättvättade förflutna som vi alla är en del av.
Det känns som det var igår jag hade pudelrufs, gubbyxor och aprikosfärgad jacka, men det var visst 1985 nån gång...

(Jag försökte förgäves föreställa mig en situation där tre män ledigt och otvunget hänger tillsammans enbart iklädda matchande klatschigt färgade underkläder i ribbad bomull. Inte det minsta homoerotiskt, närå, bara casual heteromanligt umgänge. Najs. Eller man kanske skulle säga groovy...)