Hand in glove

Jullunchen med min svårt senila mamma påminde om tiden när man hade småbarn.
Rolig men utmattande.
Hon matvägrade och jag fick lirka för att hon skulle få i sig något av den puréade julmaten.
Hon knep ihop munnen: Jag är inte hungrig! Det smakar äckligt!
Sen blev hon rastlös och började sparka på bordet.
Jag försökte avleda henne med korsord och nya ipoden.
Och sen muta med choklad och kaffe.
Det enda som roade var att bli körd varv efter varv med rullstolen i korridoren utanför.
Vi hälsade på i köket, stannade vid fönstren och begrundade all snö som fallit och gladdes åt julgranen i dagrummet.
När vi återvände till rummet där resten av familjen väntade ropade hon glatt: En gång till!
När det var dags att gå hem hade personalen hjälpt henne i säng och hon var lugn och glad igen.
Jag hade ändå svårt att slita mig, tärd av skuldkänslor, sorgsen över hennes tillstånd men också glad att jag fått fira ännu en jul med min mamma.

Hade en nära-pensionen-upplevelse idag. Jag var tvungen att springa iväg till Hemköp tidigt på morgonen (undviker julhandelsträngsel som pesten) för att köpa skorpströ till griljering av skinkjäveln. Passade samtidigt på att testlyssna på mammas julklappsipod. En tunt lager nysnö täckte den fläckvist isiga trottoaren där jag hasade mig ängsligt långsamt fram i skräck för att bryta lårbenshalsen, samtidigt som Evert Taube dånade fram Rosa på bal i öronen.
Så det är så här att vara gammal? tänkte jag.
Julafton kommer jag dessutom för första gången att tillbringa på institution eftersom vi äter julmiddag hos mamma på sjukhemmet. Det blir nog bra.

God jul och gott nytt år sweetie daarlings!