It takes guts to be gentle and kind

Hej, minns du mig? Jag var den snälla, tysta tjejen som satt långt fram i klassen.
Jag valde allmän matte i sjuan för matematik var inte min starka sida. Du var min lärare i nästan två år. Det var inte särskilt lyckat.
Att vara duktig på matematik betyder inte automatiskt att en är lämpad som lärare. Du var det sannerligen inte.
Det var inte ditt fel egentligen. Kanske var det någon välmenande själ som sa: Du är ju duktig på matte, kanske skulle du bli lärare?
Men det hjälper inte att vara bra på att ämne om du inte har de sociala färdigheterna. Att vara högstadielärare är som att leda en flock med vargar. De vädrar snabbt om ledaren inte är stark nog. Och hela ditt jag skrek att du var allt annat än stark. Sättet du talade, kroppsspråket. Hur du förflyttade dig i korridoren, smygande, sidledes, med ryggen mot väggen, som om du var rädd att bli angripen bakifrån. I skolmatsalen tog du upp tre platser för dina armbågar stack rakt ut, vasst och avvisande. Som ett skadeskjutet djur som bara ville få i sig födan så fort som möjligt utan att bli attackerad igen.
 
Vi var en rätt stor grupp från början. De flesta pojkarna hade uppenbara koncentrationsproblem, var bråkiga och ohörsamma. Flickorna var tystare och lugnare, på ytan i alla fall. Att säga att det var kaos på lektionerna är en underdrift. Det var som i Flugornas herre, eleverna tog över och härskade i anarki. Det var bara några få som försökte arbeta, resten bråkade och gapade.
Någon på skolan måste ha uppmärksammat kaoset. Pojkarna lyftes ut och flyttades till en annan grupp. Kvar var tjejerna. Om du trott att det skulle bli bättre nu måste du blivit djupt besviken. Det blev sju resor värre.
En populär tjej som hette Anna ledde förföljelserna. Det verkade som hon njöt av att plåga och förödmjuka dig, både fysiskt och psykiskt. Den meterlånga linjalen kunde läggas upp mellan två bänkrader och varje gång du skulle passera tvingades du att hoppa över den, som en lydig häst. En annan gång jagades du runt klassrummet med samma linjal i högsta hugg, du sprang och kved: Sluta nu.
Allt som du var och gjorde ifrågasattes ständigt. Varför heter du X i efternamn, låter inte det tjejigt? Din skäggstubb ser grön ut, varför det? Är det MÖGEL? Varför har du så fula byxor? Är du bög? För du ser ut som en bög. Du är bög va? Äckliga bögjävel!
En gång minns jag särskilt. Du blev mer upprörd än vanligt och skrek till oss: Nää, nu går jag och hämtar rektorn! och slängde igen dörren. Det tog faktiskt skruv. Alla satte sig på sina platser och var tystare. Ett tag. Ända till någon kikade ut och rapporterade kallsinnigt: Äh, han står och lipar i korridoren.
 
Jag själv deltog aldrig i mobbningen. Men jag gjorde ingenting åt det heller. Från början tog jag oerhört illa vid mig, mådde dåligt. På kvällarna grät jag ofta för jag tyckte så synd om dig. Det var som att se på när en hundvalp blir sparkad.
Jag kunde inte förstå mina kamrater, deras känslokyla och grymhet. Det verkade som jag var den enda som reagerade över huvud taget.
Med tiden blev även jag avtrubbad. Stängde av känslorna. Försökte jobba på egen hand. Men oväsendet och den ständiga oron i klassrummet gjorde det svårt. Kändes meningslöst. Jag minns din även du min Brutus-blick när du sa: Ska du inte göra uppgifterna? och jag ryckte på axlarna: Orkar inte... Inför onsdagslektionerna brukade jag gå och köpa senaste numret av en poptidning så jag hade något att sysselsätta mig med.
 
En dag var du borta från skolan och vi fick en ny lärare. Vi såg dig aldrig mer igen. Det gick rykten om att du fått ett nervöst sammanbrott. Att du tagit livet av dig. Någon sa att du blivit avskedad för att du blivit kär i och skrivit kärleksbrev till Anna, din värsta förföljare. Jag vet inte vad som var sant. Om du verkligen gjorde så var du ännu konstigare än jag trodde. Hon var 15, du kanske 30. Hon var fruktansvärt grym mot dig. Men också din elev. Så olämpligt på så många sätt. Men kanske var det en utstuderad lögn från henne?
 
Jag har haft dåligt samvete i många år. Att jag inte ingrep. Inte sa något. Inte pratade med en annan vuxen. Men jag var bara ett barn. Och rädd att flocken skulle vända sig mot mig.
Du hade förstås eget ansvar. Men jag kan tänka mig att hade det varit idag kanske du haft en diagnos, Aspergers eller något liknande?
De andra lärarna märkte säkert att du hade det svårt. Men så vitt jag förstod var det aldrig någon som stöttade eller försvarade dig? Jag vet att några skrattade bakom din rygg. Jag tror att de föraktade svaghet. De och rektorn bär ändå på det största ansvaret.
 
Jag undrar hur du har det idag och om du lever? Jag hoppas du har lyckats komma över det här och gått vidare. Att du hittat ett jobb som passar dig bättre. Och att du förlåter mig och mina klasskamrater för att vi gjorde ditt liv till ett helvete. Jag har för länge sen förlåtit dig för att du var en kass lärare.
 

We´re really missing you, oh and you´ve only just gone

Känner saknaden efter min mamma trots att hon fortfarande lever. Långsamt vandrar hon in i glömskans dimmor och det finns ingen väg tillbaka, bara längre in. Det har gått gradvis, vilket på sätt och vis är skonsamt för vi har fått tid att vänja oss vid tanken.
Nu är hon inlagd på korttidshem. Dels för att vila men också för att avlasta pappa som länge fått dra ett tungt lass fast han själv inte är helt återställd efter en stroke.
Men det är inte lättvindigt att lämna bort sin livspartner på ett hem. Trots att pappa inte längre hade något val har han dåligt samvete och känner att han övergett henne. Som igår när mamma var på sjukhuset för att få behandling. Eftersom hon är glömsk trodde hon att hon skulle få åka hem efteråt men skjutsades i stället tillbaka till boendet. I vanliga fall snälla och fogliga mamma blev upprörd och vägrade betala taxin, hon var ju inte hemma! Sedan ringde hon pappa och berättade att hon blivit inlåst och bad honom ringa polisen: Så här får man väl inte göra med folk? Hon blev arg och besviken när han inte ville ringa polisen och förklarade att hon gått med på att vara där ett tag för att vila sig.
Det är hjärtskärande och omskakande för oss alla. Och jag tänker på när mamma lämnade mig på dagis och hur jag stod och storgrät vid grinden i hopp om att hon skulle vända tillbaka och ta med mig hem igen. Jag kunde inte alls förstå varför jag skulle vara där. Säkert grät hon inombords då, men hade inget annat val... Det måste kännas lika obegripligt för henne nu. Men sådan är livets gång. Livets grymma gång.

Jag och mamma, då.


Mamma älskar korsord och patience. Hon kommer inte alltid ihåg vilken dag det är men är en hejare på korsordslösning.

Boob count: check.

Måndag och jag är som vanligt trött och outsövd. Jag brukar ha svårt att somna på söndagar efter helgens sovmorgnar... Men inte den här gången.
Däremot väcktes jag klockan tio över två på natten av D som satte sig, böjde sig ner och gav mina bröst varsin puss och meddelade att han räknat dem och kommit fram till att de var två.
Sen la han sig ner med ryggen mot mig och vägrade svara på frågor som:
-Och???!!!
-Varför väckte du mig?
-Öh? Och vaddå två? HUR MÅNGA HADE DU FÖRVÄNTAT DIG?
Först därefter slog det mig att han måste pratat i sömnen. Det var ett tag sen sist...
Sen låg jag vaken i timmar och kunde inte somna om. Lyssnade på måsskrän och var allmänt sur över att ha blivit väckt.
I morse frågade jag om han mindes något, men det gjorde han inte. Påstår han. Fan tro´t.