Sommarmord

Minns ni kvällstidningsrubrikerna om "sommarmord" på 60-90-talet?
Varje sommar var det minst en ung kvinna som miste livet för att hon hade kort klänning, var ute sent på natten eller bara råkade vistas utomhus. Just att det kallades sommarmord antydde att det var naturens gång, en tragisk men oundviklig följd av att män inte kan tygla sina lustar när kvinnor går omkring lättklädda .
Inget man kan göra något åt, bara sånt som händer. Sommarvärme = ond bråd kvinnodöd.
Stanna helst inne om du vill vara helt säker för manligt beteende går inte att ändra på.
 
När folk idag pratar om våldtäkter och sexuella trakasserier som om det var ett nytt fenomen, hittills okänt i "vår svenska kultur" är det många kvinnor som varit med ett tag som förvånat utbrister: WHAT?
Precis som det inte alltid funnits tafsare, våldtäktsmän och blottare? Det fanns nästan inga invandrare i staden där jag växte upp, men gott om killar som hette Anders, Magnus och Peter som hade väldigt svårt att hålla fingrarna i styr när de fått i sig några glas och inte heller drog sig för att tvinga till sig sex.
 
Det går inte att skylla på andra kulturer eller säga att våldäktsmän är monster. Inte alla män är våldtäktsmän, men alla våldtäktsmän är män. Och så länge män blir mer upprörda över att vi pratar om mäns våld mot kvinnor än det faktum att män faktiskt begår våld mot kvinnor kommer vi ingenstans.

King of the road

Dave som i vanliga fall är snäll och försynt förvandlas till värsta roadragemonstret bakom ratten.
Alla andra är idioter, själv kör han som en gud. Ja, ni vet...
Så häromdan när han gjorde en något oortodox omkörning, halvvägs över en refug bara för att tillrättavisa en medtrafikant, kunde jag inte låta bli att milt påpeka.
-Men det där var väl lite onödigt...
-Ja men såg du inte hur han stod? Han blockerade ju för alla andra.
-Jo, men nu har du svängt ut på Stockholmsvägen, och vi ska till Borås.

Det blev en låång omväg och för en gångs skulle erkände han faktiskt att han gjort fel.

 

You have killed me

Dave och jag pratar om huruvida vi skulle vilja vara facebookvänner med våra ex.
 
-Enda anledningen jag kan tänka mig vara vän med Paula (hans ex) är om både du och Chris (hennes nya man) var döda.
-Eh... what? Hur menar du nu?
-Jag vet inte. Det skulle kännas mer ok? Vi är båda änklingar då liksom... vi kanske kan stötta varandra.
-Stötta varandra eller stöta på varandra?
-God no, jag skulle aldrig gå tillbaka till henne.
-Men varför kan ni inte vara vänner ändå, utan att Chris och jag måste dö? Ingen av oss är ju svartsjuk?
-Nej men nu vill jag ju inte vara vän med henne alls. Men det skulle kännas mindre konstigt då.
-Jaha. Men vi säger att jag och Chris dör då. Och du och Paula blir facebookvänner.
-Ja, kanske det.
 -Så gifter hon om sig. Deletar du henne då?
-Nej.
-Och sen träffar du en ny partner. Fortfarande vänner?
.Ja, det tror jag.
-Jaha. Så med dom nya, det går bra? Inga problem? Men jag och Chris, oh no! "We have to kill them off first!" Vad har vi gjort för ont att vi måste DÖ?
-Ja, när du säger det på det sättet låter det kanske lite dumt.
-You think?