Jag och C har delat kontor ett antal år och ingen av oss är särskilt huslig om man säger så. När vi först flyttade in var vi osedvanligt optmistiska och ställde krukväxter i fönstret, växter som blev försummade och dog eftersom ingen av oss kom ihåg att vattna.
Så vi beslöt att helt avstå från växter.
(Notera gärna den tomma krukan som ingen av oss orkat flytta på...)
Fram till igår när en annan kollega tyckte att en krukväxt på barnavdelningen blivit ful, spretig och övervuxen och bestämde att den skulle slängas.
-Men... jag tycker den är charmig på nåt sätt, sa jag. -Är det inte synd att slänga den? Kan den inte få stå någonstans lite i skymundan?
Med följd att den blev prompt inburen på vårt rum.
Hjärtnupen som jag är nänns jag inte annat än att ta hand om den nu.
Som tur är håller C med om att den har en viss charm.
Den ser ut lite som en gammal ful, avdankad, nerknarkad rockstjärna.
Vi kallar den Keith.