En sak som jag tycker är särskilt tilltalande är den engelska artigheten. Om du t.ex. råkar stöta till någon där ber dom om ursäkt, även om det inte alls är deras fel. Det kommer automatiskt. Onödigt kanske. Men bra mycket trevligare än det svenska buffliga uppförandet där få ber om ursäkt, eller bryr sig över huvud taget. Här kan man få en knuff i ryggen av någon som sen bara klampar vidare. Och jag hör verkligen inte till dom som står i vägen eller brer ut sig i onödan. Som tanterna som har kafferep precis framför mjölken så man får knö sig fram. Eller gänget som går långsamt fyra i bredd på trottoaren, clueless om att andra kanske har mer bråttom än dom. Inte faller det mig in att knuffa dom för det, jag går runt för att komma förbi, eller säger: Ursäkta?
Men alltför många bryr sig inte om hur andra känner. Dom tänker bara på sig själva, och struntar i om dom (bokstavligen) trampar på andra - jag är viktig och den som står i vägen får väl skylla sig själv? Huvudsaken är att jag får som jag vill, när jag vill.
För mig är det självklart att titta mina medmänniskor i ögonen och använda ord som Hej, Ursäkta, Tack och Förlåt.
För vi måste väl inte bete oss som om vi nyss klivit av gödseltraktorn och aldrig sett andra människor förut...?
Jag är medveten om att jag generaliserar en smula nu. ALLA engelsmän är visst inte artiga och det finns såklart massor av svenskar som är jätteuppmärksamma på andras behov. Men i England verkar det mer vara en klassfråga, lågutbildade människor som känner utanförskap. I Sverige verkar det vara mer allmän brist på uppfostran...
skriven