Om två veckor ska D göra Provet. Alltså SFI-provet. Jag försöker sporra genom att förhöra honom på hans svenska-skills. Det kan låta ungefär så här:
Vid middagsbordet.
-Så vad är det här? frågar jag.
D stirrar fånigt på tallriken jag pekar på.
-I should know but I just can´t remember...?
(Märk väl att han jobbar med att köra ut och servera skolmat.
-Tallrik. Tall-rik.
-Ah, of course.Tällrick.
-Ja, just det! Tallrik.
-I know this though! säger han och håller upp besticken. -Kneeve och... Ched!
-Ok... fast det där är en GAFFEL.
And so on and so on.
Jag har fortfarande inte gett upp tanken på att vi ska kunna konversera på svenska inom de närmaste tio åren. Men så är jag också en obotlig optimist.