Senaste veckan har det handlat mycket om hår under armarna. Och nätmobbing.
Jag har följt debatten och blivit både ledsen och förbannad över hatet, hånet och förlöjligandet av alla som sticker ut, inte bara kvinnor med armhår utan tjocka, fula, homo- bi- eller transsexuella, gamla, handikappade och andra som inte passar in i normen.
Själv blev jag inte mobbad. Egentligen. Inte så mycket i alla fall. Jag var väl mer utanför. Töntig och annorlunda. Det var något jag var medveten om men inte nödvändigtvis ville ändra på. Man skulle kunna säga att jag var Morrissey-fan redan då: utanför men inte särskilt intresserad att vara innanför eftersom jag inte ville sälja min själ för att bli som dem. Jag ville tänka själv, vara den jag var.
Mobbare gjorde mig arg, men jag var inte modig nog att utmana dem eller säga ifrån. Däremot hade jag som mission att vara snäll mot de som blev mobbade.
När jag gick i femman fanns det en "inneklick" i klassen som bestod av kanske 10-12 personer. Där fick jag inte vara med. Populära gänget hade fester som vi andra inte var välkomna till. Fester som de talade högt om på rasterna, både före och efter. -Å, nej, just det, du var inte bjuden, vad SYND, kunde de säga till oss andra, och fortsatte sedan att skryta om hur roligt de haft.
En dag fick jag ett infall och frågade mamma och pappa om jag också kunde få ha fest. Sen bjöd jag alla andra klasskamrater som inte var med i klicken. Jag kunde bjudit de populära, i hopp om att de skulle bjuda tillbaka. Men det föll mig inte in. Jag ville göra något för de andra, de som inte heller fick vara med. Det blev en rolig fest. Vi åt popcorn och godis och dansade mycket. Och på måndag var det vi som hade något att prata om på skolgården. Jag var stolt och nöjd med mitt initiativ.
Jag är fortfarande stolt över den jag var som 11-åring. Som vågade bryta mönster, som vägrade ändra på mig för att passa in, stod emot trycket att vara som alla andra.
Debatten som pågår nu handlar inte bara om en hårtuss i armhålan. Vilket är urlarvigt i sig själv. Varför ska något som växer naturligt på vuxna människor vara äckligt och onaturligt? Själv rakar jag mig men är beredd att slåss för allas rätt att bestämma över sin egen hårväxt. Att vara kvinna betyder inte att man ska behaga omvärlden, det är inte vår uppgift. Jag behagar när det behagar mig, punkt slut.
Men framför allt handlar det om allas rätt att se ut och vara som de vill utan att bli utskrattad, förlöjligad, hånad, hotad, hatad, mobbad. Jag antar att de som hånar och hotar de annorlunda är rädda och osäkra. Rädda för det okända. Osäkra på sitt eget värde. Eller också är de bara otroligt dumma i huvudet och totalt empatibefriade som inte kan sätta sig in i hur ont det gör att bli mobbad.
Jag förstod det när jag var 11. Alla borde förstå det.