Hand in glove

Läste för ett tag sedan om HSP. Highly sensitive persons. I vanliga fall brukar jag bara bläddra förbi allt psykologiskt mumbo jumbo i veckotidningar men här fastnade jag. Det handlade ju precis om mig!
HSP är alltså ingen diagnos utan ett karaktärsdrag. Vissa föds med ett känsligare nervsystem, tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Man påverkas mer av intryck än andra och har ett starkare sinne för uppskattning av natur, konst och musik. Man kan också vara extra känslig för starkt ljus och ljud och blir uttröttad av för mycket intryck. Ofta är man också väldigt bra på att läsa andras sinnen och humör.
Helt plöstsligt fick jag en förklaring till många av mina särdrag. Jag är alltså inte onödigt tetig, gnällig eller jobbig. Att känna starkt är bara en del av min personlighet.

Som när jag som sjuåring blev totalt blown away och tårögd när vi fick lyssna till Griegs I bergakungens sal i skolan. Jag absorberades av musiken och levde mig helt in i historen. Jag trodde att de andra i klassen upplevt samma sak. Men när jag tittade mig omkring verkade de helt opåverkade och såg närmast uttråkade ut.

Hysterisk? Nej, bara känslig.

Jag blev också lätt uttröttad av bullrig och stojig lek. På ett barnkalas hittade jag en en bok av Barbro Lindgren jag inte läst förr. Jag satte mig i ett ostört hörn och hade nästan läst ut halva när jag blev upptäckt av den bekymrade mamman som föste ut mig till de andra stimmiga barnen. Hon trodde nog hon gjorde mig en tjänst. Jag blev oerhört besviken att jag inte fick läsa ut den... Överhuvudtaget drog jag mig gärna undan och tecknade, läste eller bara fantiserade och drömde. Leka ensam var en välkommen paus, jag hade stort behov att få vara för mig själv då och då.

Tråkig? Nej, bara känslig.

Jag blir störd av starkt ljus, högt ljud och starka lukter. Tappar lätt humöret om jag tvingas gå omkring hungrig, törstig, fryser eller för varm. Blir olycklig om jag blir pressad att göra många saker samtidigt. Blir stressad av krav.

Gnällig? Nej, bara känslig.

Jag är hyperkänslig för andras humör, uppfattar minsta skiftning och tar gärna på mig ansvaret att se till att närmaste omgivningen ska må bra. Konflikter och bråk ger mig ont i magen, jag vill helst att alla ska vara sams och snälla mot varandra.

Överkänslig? Tja, men det är så jag är.

Detta har jag nu börjat hävda för min omgivning. Det går så där kan jag säga. Min familj är föga imponerad. Och mina rumskamrater på jobbet har framfört farhågor om detta är något jag kommer att odla ännu mer. (De antyder att jag är jobbig och divig som jag är ändå...)

Men nu vet jag att jag kan stå upp mer för den jag är. Så kom ihåg nu alla, jag är HSP:ig, inte hispig. Bara så ni vet.