Jag frågade helt frankt alla uppvaktande herrar:
1. Är du höger?
2. Är du religiös?
3. Gillar du dansband?
Jakande svar på något av detta ledde till automatisk bortrensning.
Kan tyckas hårt men alla har vi ju våra gränser.
En kille som verkade vettig och rätt intressant för övrigt tyckte det var "juvenilt" att bedöma blivande partners efter musiksmak. (Själv lyssnade han på nån slags salsa-samba-tjolahoppsansvängig musik. Han fick ju svänga sina lurviga med någon annan mig.)
Jag är inte snobbig, men jag kan inte förställa mig att jag kan ha någonting gemensamt med en person som lyssnar på dansbandsmusik. Det handlar om estetik, smak och vad man kan tänkas stå ut med.
(En fjärde fråga skulle förmodligen varit: Skrattar du åt Stefan och Krister? Jaha? *falluckan öppnas*)
Så dansband var alltså en deal breaker. Däremot hade jag inga förhoppningar om att träffa någon som hade precis samma smak som jag.
Så träffade jag D på Last.fm. Vi var "grannar" och hade "superkompatibel" musiksmak. Jag skickade iväg ett meddelande och sa något uppskattande om hans musikbibliotek. Efter ett halvårs sporadiskt småprat började vi maila, dagligen. Samtalen gled över till annat, och vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt. Efter att han kommit över och hälsat på mig ett par gånger bestämde vi oss för att leva tillsammans. 2 år efter mitt första "shout" flyttade han till Sverige.
Jo vi är olika på många sätt. Men när det gäller musik är det total harmoni. Aldrig något bråk om vad vi ska lyssna på i bilen, alltid ense om vilka konserter vi vill gå på. Helt oviktigt för många andra har jag förstått. Men viktigt för oss. Vi har några inramade Moz-bilder på väggen, mest för att det var genom honom vi träffades. Men som jag brukar säga: Morrissey is the reason we met, he´s not the reason we´re together.
Och vi är inte ens i närheten av det fanatiska amerikanska paret jag såg på tv för några år sedan, som var besatta av Barry Manilow. De hade mötts via hans fanclub. Frieri och bröllop skedde självklart på Barrys födelsedag. De hade en son som de naturligtvis döpt till Barry och som levde deras dröm genom att spela piano och sjunga - Barry Manilow-covers, iklädd paljettväst.
DET är bara sad and pathetic...
Sånt som jag inte alls tycker om. (Bilden lånad av Herr Dryck.)