Apoteket: En tragisk komedi i fyra akter

Fått i uppdrag av jobbet att införskaffa en speciell handkräm som endast finns på apoteket.
Jag brukar handla allt möjligt och överallt utan problem och förutser inga som helst bekymmer när jag går dit med gud i hågen och en rekvisition i handen.

Damen bakom disken vrider och vänder på rekvisitionen som det var ett obegripligt föremål från bortre världsrymden och frågar med bekymrad min: -Har du kundnummer?
-Nej, svarar jag. Jag visste inte att man måste ha det?
Jo, det insisterar hon på. Fast lite svävande eftersom det inte verkar som någon någonsin kommit med en sån absurd förfrågan. Hon verkar mest angelägen att bli av med mig.
Jag ställer tuberna på disken och säger, kanske onödigt isigt: -Då handlar jag väl online istället.

Kollar online. Jävlar, där behövs också kundnummer. Får väl bita i det sura äpplet. 
Ringer apoteket. Eftersom numret till det lokala är väl dolt på hemsidan blir det centralt. Skickas hit och dit tills jag äntligen får tala med någon som verkar vagt bekant med frågeställningen.
-Du får gå till ditt lokala apotek med legitimation och ett papper där det står var du jobbar.

Jaha. Letar fram mitt anställningsbevis, med visst besvär, och går in på apoteket några dagar senare.
En alldeles förskräckt - men annars vänligt inställd - anställd föser skyndsamt bort mig mot en kollega i receptdisken med orden: -Ja, jag har aldrig gjort det här men X här borta, hon är den som har mest koll!
Sätter mig ner hos kollega X, som även hon får något lätt panikartat i blicken och börjar slå frenetiskt i en anteckningsbok. Kommer sen fram till att anställningsbeviset var totalt meningslöst att ta med, vem sa det? Däremot behövs organisationsnummer och personnummer till ansvarig chef.
Eftersom jag inte har något av de numren i huvudet ber jag att få återkomma.

Mailar uppgifterna dagen därpå. Sen behöver jag bara vänta. I fyra dagar. Sen trillar det in ett mail med kundnummer.

Återvänder för att inhandla de efterlängtade fyra tuberna med handkräm.
Möts av ytterligare en annan anställd som tittar förfärat på min, numera rätt skrynkliga, rekvisition och tar upp en manual, "Jag gör så sällan det här" och stavar sig igenom hela processen med stressad och något förebrående min.
Till slut går köpet igenom och jag bär ut handkrämen i triumf. 
Det tog bara ett par veckor...

Kommentera inlägget här :