Efter den kortaste, regnigaste och blåsigaste semestern ever är jag tillbaka på jobbet. Allt är precis som vanligt. När jag rundade hörnet på vägen dit var Gubben som rastar sin hund och aldrig plockar upp efter sig det första jag såg. Hurra liksom. Åtminstone väljer han nu att gå på grässidan som vetter ner mot ån så förhoppningsvis slipper vi gå på en hundskitskantad trottoar i fortsättningen? Faktum är att hela tillvaron känns som en enda lång snitslad bana där man sorgfälligt försöker undvika att trampa i hundbajs och lönearbete är helt klart överskattat.
Tur att det finns musik. Idag passade söt och skramlig 90-talspop precis till min sinnesstämning.